Hungerflickan
"Jag brukar gunga lite fram och tillbaka när jag står lutad över toaletten, lite tröstande och vaggande. Som om det var ett barn jag vaggar. Som om jag både är den vuxne och barnet."
- sid. 10.
"Men det är viktigt att allt kommer upp. Att ingenting lämnas kvar. Att jag blir helt renad. "
- sid. 11.
"Det var en sådan skam att ständigt förlora kontrollen över sig själv. Att inte kunna kontrollera hungern, suget, att inte ha kraft att stå emot den där förbannade avgrundskraften. Det var som om en jättelik dammsugare sög in mig i matens svarta hål. Det dånade och skrek i öronen, det var som om hjärtat sögs ut ur kroppen och åkte in i hålet först. Sedan kom magen, tarmarna, magsäcken. Och sedan kom jag. Det konstiga var att när jag försvann in i matens rus, in i orkanens öga, så var det som om tiden stod stilla. Kolhydraterna bedövade hjärnan. Det var som om att få en spruta lugnande medel rakt in i hjärnsubstansen. Lallalalla. Jag blev lullig, lallig. Ångesten försvann, löstes upp som en stor treo i ett vattenglas. Lallalla. Blubb-blubb-blubb. Det var så befriande skönt att slippa smärtan. Ångesten. Självhatet."
- Sid. 17.
"Men sexton, snart sjutton är ingen ålder. Det är ett krigstillstånd."
- sid. 23.
"Men soffan stod tom, ingen mer än jag kom och satt i den. Det var bara jag. Jag och mina böcker. Min flykt från verkligheten, från ensamheten."
- sid. 23
"När jag var liten hade jag hela sängen full av gosedjur. För jag tyckte så oerhört synd om dem som inte fick plats. Till slut var de så många att jag knappt fick plats själv, och jag insåg mycket väl att det var knäppt. Att gosedjur inte har några känslor. Men ändå kunde jag höra dem gråta i hjärtat. De som inte fick vara med. Och vem kan sova då? Så jag smög upp och hämtade den stackaren som hade fått sitta alldeles ensam i en fåtölj, eller glömts under sängen. Viskande bad jag om förlåtelse, strök den gråtande nallen över pälsen och lade honom på bästa platsen intill mig. Sedan somnade vi gott, allihop. Och jag vaknade med nackspärr."
- sid. 23-24.
"Det var något konstigt med stjärnor, det hade jag alltid tyckt. För om man tittar rakt på dem, så försvinner de. Men om man låtsas titta åt ett annat håll, eller bara betraktar dem från sidan, så dyker de upp i synfältet igen. Som om de var blyga. Vad handlade det om? Gömde de sig, eller åkte de också in och ut i något svart hål? Eller var det bara i mitt huvud?"
- sid. 31.
"Världen snurrade igen. Världen såg större ut med linser. Även jag. Och alla perspektiv hade förvanskats. Jag hade fått provgå linserna under en timme runt kvarteret. Det var så att jag fick hålla mig i väggarna. Nästan som om jag var full. Men det var en skön fylla. Jag hade ingen mur mellan mig och andra längre. Det var bara jag och mina stora ögon. Det var som om en våg av lättnad sköljde över mig. Äntligen."
- sid. 42.
"Världen blev inte vackrare för att jag slapp glasögon. Den kom bara obehagligt nära."
- sid. 42.
"Sara ville kramas varje dag. Varje dag skulle vi ge varandra en god morgon-kram och en hej då-kram. Jag svarade lika stelt varje gång. Det kändes konstigt. Riktigt konstigt och falskt. Man måste väl mena något när man kramas? Man kunde väl inte kramas sådär slentrianmässigt?"
- sid. 43.
"Men töser, skulle inte ni göra läxor?
Det var Saras mamma som kom med ett fat ostsmörgåsar. Som en trött gammal tjänare tassade hon in och ställde fram tekoppar och fat. Sara gjorde inte en min av att hjälpa till. Hon verkade förvånansvärt bortskämd.
Jaja, vi skaaaaa!
Jaja, jag ville bara...
Ja, du vill så jävla mycket! Så, gå in och titta på din tv nu, då!
Jag satt alldeles förbluffad. Kunde man verkligen säga så till sin mamma? Blev hon inte rasande då? Tog hårt i örat? Slog en örfil över kinden? Blixtrande i ögonen? Men nej, Saras mamma sa ingenting. Hon suckade bara och gick ut ur köket."
- sid. 45.
"Inte kunde jag klättra i träd, det var jag för rädd för - och vilken gren skulle orka bära en knubbis som jag?"
- sid. 63.
"De hängde där för att se när vi unga tjejer kom springandes med våra guppande bröst. En del var väl inte ens fula gubbar. De var väl bara vanliga gubbsjuka medelålders män som ville se bopparna hoppa.
För de glodde alltid. Sådär storögt och dreglande. Och det var både äckligt och skönt på en gång. Att de tyckte att man var läcker. Att någon faktiskt tyckte att man var attraktiv, hur fet man än kände sig."
- sid. 64.
"Egentligen borde jag ha vant mig vid ensamheten. Jag hade levt med den sedan jag var liten."
- sid. 68.
"Ja, jag borde ha vant mig för länge sedan. Men den överraskade mig alltid. Den överrumplade mig i sin styrka och kraft, den där förbannade ensamheten. Den där längtan efter någon. Någon enda människa som skulle tycka att jag var viktigast på jorden. Och sedan skammen när det inte fanns någon sådan människa. När alla andra hade någon. Och jag hade ingen."
- sid. 70.
"När kläderna började strama för mycket försökte jag svälta mig, straffa mig. För att jag var för glupsk. Som en gris som inte förtjänade all den mat jag satte i mig. De där extra kilona satte sig som bölder runt höfterna, som ett monument över att jag ville ha mycket mer än jag förtjänade. Som om jag inte fattade att jag fick nöja mig med det lilla jag fick. Det var min lott i livet. Jamen, nöj dig då människa! Men när det inte gick, när hungern var större, när hålet var större än den lilla, ynkliga lott man tilldelats av livet. Då fick man svälta sig. Som straff."
- sid. 70.
"Jag målade handtaget på insidan av mitt rum blodrött med nagellack, för att världen där ute var så skrämmande. Jag suckade och drog täcket över huvudet. Kröp ihop i fosterställning och höll andan. Kunde man dö om man höll andan tillräckligt länge?"
- sid. 72.
"Det är alltid sommar någonstans på jorden, sa pappa."
- sid. 74.
"Världen är som en öppen bok och den som stannar hemma läser bara första sidan sa pappa."
- sid. 74.
"Jag tittade fascinerat på världskartan. Först trodde jag att det var ett skämt. Sen insåg jag att det var så amerikanerna såg världen. Att USA låg i mitten, Europa till höger och Asien till vänster. Det var ju helt absurt. Alla visste ju att Europa låg i mitten."
- sid. 91.
"Det kändes som om jag spelade en roll. Som om den där glada tjejen med det klingande skrattet som gick till shoppinggallerian inte var jag. Som om den där tjejen som shoppade muggar med nallar och hjärtan på och strumpor med tokiga renar var någon som jag kunde framkalla, som en extrakropp när det behövdes, när jag själv bara gick in och lade mig och sov. Som en ständigt glad, upplåsbar Barbara. En reservmänniska som inte var jag. Men det var ingen som märkte någon skillnad. Och det var nästan det mest anmärkningsvärda, det ruskigaste. För vem var jag då?"
- sid. 167.
"Jag började känna det där trycket över bröstet igen. Klaustrofobin. Instängdheten. Det var något konstigt med Amerika, The land of freedom. För frihetens pris var ett fruktansvärt hyckleri. Sa man något rakt ut, så var man konstig. Som jag."
- sid. 171.
"Svartsjukan vällde upp ingom mig.
Jag hade aldrig varit svartsjuk förut. Inte på det här förgörande sättet. Men nu var jag det. Jag mådde fysiskt illa."
- sid. 199.
"Det var hemskt, men upphetsande på samma gång. Jag tyckte om att han tog över kontrollen. Att jag slapp att ha ansvaret. Att någon var starkare än jag. Som kunde tygla mig. Jag var en sådan kvinna som måste bli tyglad."
- sid. 224.
"Jag drömde mardrömmar på nätterna och vaknade kallsvettig och trodde att det kröp likmaskar på mig, som skulle äta mig i sömnen. Jag vaknade av att jag skrek."
- sid. 241.
"Nu skulle jag äntligen kunna sova tryggt. Nu fanns det någon som såg efter mig, som skulle se till att allt blev bra. Om jag bara fick sova.
Jag somnade som en klubbad säl, som pappa skulle ha sagt. Men sömnen blev orolig.
Jag drömde mardrömmar om djur som kröp på mig, kackerlackor som fanns överallt, som ramlade ner ifrån taket, landade i mitt ansikte och försökte krypa in under ögonlocken."
- sid. 246.
"Om jag ändå hade varit smal. Då hade hungerskriket åtminstone haft någon effekt. Nu var jag bara tjock med ett stort hungervrål i magen."
- sid. 251.
"Det var så tråkigt att klockorna stannade och det var som om jag inte fick luft. Hjärtat rusade och jag fick yrselkänslor bara av att tvingas sitta där och lyssna på alla idioter. Jag kunde inte andas. Det blev trångt över bröstet. Jag försökte andas in. Andas ut. Andas in. Andas ut. Men hela rummet gungade och yrseln knockade mig. Och ändå ville jag inte låta någon veta. Jag ville inte skämma ut mig igen. Inte ramla omkull i skolbänken, inte rasa ner i en hög bredvid klasskamraterna. Andas in. Andas ut. Om jag bara klarade mig tills lektionen var över, om jag bara koncentrerade mig på att andas, om jag bara... När klockan äntligen ringde ut slet jag tag i mina böcker och tryckte ner dem i väskan och rusade ut. Ut, ut, ut! Flytta er, jag måste ut!"
- sid. 263.
"Jag var så rädd att jag skakade, den där sparken mot dörren kändes som menad mot mitt huvud, och ändå ... ändå tyckte jag så oändligt synd om honom. Jag ville bara krama honom, krama bort allt det onda. Fan, han hade ju ingen! Inte en jävel."
- sid. 267.
"Allt gjorde så ont. Livet gjorde så ont så jag nästan tappade andan. Men jag måste fortsätta att gå. Så länge jag bara fortsatte gå så skulle jag i alla fall inte förfrysa inifrån och dö."
- sid. 272.
"Men gymnasiet. Fy fan. Vem hade egentligen kommit på det här med att tränga ihop hundratals hormonstinna ungdomar i samma hus? Med bara ett fåtal, oftast skittrötta vuxna som inte orkade bry sig om det de såg. Som för sedan länge hade resignerat."
- sid. 277.
"Livet var kämpigt nu. Livet värkte i mig. Var det inte min tur att leva snart? Jag var så trött på mig själv. Kanske skulle det lösa sig efter gymnasiet. När jag hade klarat skolan. Då kunde jag jobba och tjäna pengar, eller åtminstone få socialbidrag. Om jag bara fick ordning på ekonomin skulle jag slippa så mycket ångest."
- sid. 280.
"Jag hade överlevt ett krig och jag borde väl vara lycklig. Harmonisk. Men jag kände mig bara bedövad och förvirrad, som om jag irrade omkring bland krigsruiner. Ena stunden kunde jag vara berusande, euforiskt lycklig över en enda liten blomma mitt i asfalten, nästa stund rasade jag långt, långt ner i mitt svarta hål igen."
- sid. 284-285.
nu vill jag sjunga dig milda sånger
”Livet var bara en fråga om att hålla ut, att överleva, och hennes behov var minimala. Hon gjorde inte upp några planer inför framtiden.”
- kap. En första virvel, en krusning …, sid. 19.
”Minnena från mitt liv gör sig påminta utan hänsyn till när händelserna inträffade eller hur länge de egentligen varade. Minnen av korta händelseglimtar upptar nästan all tid, medan år av mitt liv inte har avsatt några spår alls.”
- kap. 4. Lägg din hand i min om du har lust!, sid. 39-40
”Värken vill ha sällskap
Smärtan vill inte vara ensam”
- sid. 46
”Att skriva en bok är kanske lite som att föda barn. Den är sprungen ur en själv, men den är inte man själv. När den väl är född har den ett eget liv. Man finns där för att skydda den och ta hand om den, lida med den och glädjas med den. Men i slutändan måste man låta den leva sitt eget liv. Man måste dra sig tillbaka och släppa taget. Och hoppas att den kommer att klara sig.”
- kap. 6. Värken vill ha sällskap/Smärtan vill inte vara ensam, sid. 52.
Justin Case
” ”Intressant”, sa Peter sakta. ”Jag har naturligtvis tänkt en hel del på ödesbestämmelse, fast kanske inte exakt på det sätt som du menar. Ibland får jag en känsla av att något som jag minns faktiskt inte har inträffat än, men jag är inte säker på om det trots allt ändå har inträffat och jag bara har glömt bort det.”
Han gjorde en grimas.
”Jag menar bara, att om vi accepterar att universum är cylindriskt och att all energi till slut förenar sig med sig själv, då kanske också våra tankar glider runt utanpå cylindern och upprepas i det oändliga.” Tanken verkade liva upp honom. ”Det skulle kunna betyda att en tanke faktiskt har hänt – alltså inträffat någon annanstans i universum – längs utsidan av cylindern, men inte kan hänföras till just mig som individ. Eller inte än, i vilket fall som helst.” ”
- kap. 11, sid. 42.
En dag ska jag berätta om mamma
Citat ur En dag ska jag berätta om mamma av Karin Thunberg.
”Hemligheter kan inte ropas ut, inte från början. De måste viskas fram tills vi vet inte bara att rösten bär utan också att vi uthärdar det som vi kommer att berätta.”
- kap. Tillbaka till ön, sid. 17.
”I en tid när vi talar öppet om allt, när människor kan sitta i tv och berätta om otrohet och impotens, att de hatar sin svärmor eller tappar greppet om barnen, i denna tid när dörrarna står på vid gavel till våra mest privata rum finns ändå en gräns.
Den går vid smutsen, det som är äckligt och luktar illa.”
- kap. Tillbaka till ön, sid. 18.
”Det var så hon sa själv, att det kändes som om någonting kröp över hela hennes kropp. Det som kröp var nerverna.
Hon tyckte vi borde begripa: Den som har nerver som kryper vill självklart vara någon annanstans.”
- kap. Tillbaka till ön, sid. 19.
”Vi får för oss att vår barndom går att spela upp som en film. Som om vi kunde sitta där vuxet tillbakalutade och få en repris inte bara på de stora skeendena utan också på allt som verkade tämligen vardagligt när det inträffade men som vi, med facit i hand, kan se förändrade våra liv. Fick dem att växla in på nya spår.”
- kap. Tillbaka till ön, sid. 19.
”Den människa som bär en djupare sorg hulkar inte i främmande kuddar. Hon lägger ner sitt huvud, ligger där bara. Tills hon måste gå upp igen.”
- kap. Hur ska det gå med oss, allihop?, sid. 36.
”Djupt inne i mammas kropp bodde ett djur. De andades i samma takt, hon och djuret. Långa stunder kunde det sova, så vaknade det och vräkte sig mot hennes magsäck, rev med långa klor upp mot halsen, kröp genom armarna.
Fyllde henne med illamående och fasa.”
- kap. Hur ska det gå med oss, allihop?, sid. 41-42.
”Den som tappat greppet om sitt liv måste snabbt sluta handen igen om hon inte uthärdar ovissheten. Tror att den bara rymmer hot. Eller åtminstone få möjligheter.”
- kap. Som hav och himmel, sid. 68.
”Den som varit rädd tillräckligt länge kan plötsligt upptäcka att känslan mattas av. Som om kroppen inte orkade vara i ständig försvarsberedskap utan måste få vila. Mildra plågan. Ungefär som man drar ner lågan på en fotogenlampa, skenet finns kvar men det har blivit svagare.
Eller också är det försvarsmekanismen som slår till. För att uthärda måste vi bygga upp en mur mot det som egentligen är outhärdligt, bara släppa igenom så mycket att vi kan fortsätta sova och arbeta och peta i oss en tallrik kalops eller havregrynsgröt.”
- kap. Kontoristmamman, sid. 76-77.
”När det viktigaste rinner ur våra händer, försvinner utan att vi kan förhindra förlusten, måste vi behärska det som finns kvar. Ta kontrollen.
Inte spelar det någon roll om det är värdefullt eller rena skräpet, bara vi känner att vi har makten.”
- kap. Mamma dansar, sid. 113.
”En barndom är inte svår att förändra, retroaktivt.
Det räcker att förskjuta minnets tyngdpunkter, att förstärka det vi vill komma ihåg och förtränga det andra, det som fortfarande smärtar.”
- kap. Mammas nerver, sid. 130.
”En terapeut lärde mig en gång att vi inte ska vara rädda för att rota i det som varit. Inte ens i det mörkaste, svåraste. Kroppen, åtminstone om den är någorlunda psykiskt frisk, är så vist funtad att den bara tar emot det vi klarar för stunden.”
- kap. Mammas nerver, sid. 131.
”Efter ett par dagar i sängen reser hon sig när ångesten är hanterbar igen och kontrollerna tillräckliga och hon fortsätter livet som om ingenting har hänt.”
- kap. Skuggan av mamma, sid. 172.
Jag ska skydda dig från allt
Citat ur Jag ska skydda dig från allt av JC Oates/Lauren Kelly.
”För att man inte kan. Inte kan tro. På deras ord. Inte ens när de ser på en och svär på att de älskar en, att de aldrig menade att skada en.”
- kap. >>Åka för att bo hos sin rika faster.<<, sid. 34.
”Du ska ha högtflygande tankar, min vän. Det är bara sådana tankar som är värda att tänka.”
- kap. >>Åka för att bo hos sin rika faster.<<, sid. 37.
”Jag var blyg och det är så med blyga flickor att när de väl börjat prata, då pratar de alldeles för mycket. När en tungas band lossnat hos en blyg flicka, då vet hon inte hur hon ska bära sig åt för att vara tyst igen.”
- kap. >>Åka och bo hos sin rika faster.<<, sid. 38.
”Man lär sig att dödsfruktan bara beror på att man gör motstånd, om man slutar att göra motstånd finns det ingenting att frukta.”
- kap. >>Åka och bo hos sin rika faster.<<, sid. 43.
”Jag lever – gör jag inte det? Jag hade blivit räddad – till det här?”
- kap. >>Åka och bo hos sin rika faster<<, sid. 46.
”Det finns ingen som är dig lika trogen som jag. Det lovar jag.”
- kap. >>Åka och bo hos sin rika faster.<<, sid. 63
”[…] min kropp ibland skrämde mig, jag kunde inte förstå vilket förhållande som var lämpligt att ha till den, min själv var fången i denna kvinnliga kropp och kikade ut med förbryllad blick.”
- kap. >>Åka och bo hos sin rika faster.<<, sid. 63.
”Men jag har ju ingen själ. Den har redan tagits ifrån mig.”
- kap. >>Åka och bo hos sin rika faster.<<, sid. 63.
”Ju mer folk som stirrat på en, desto mindre ser man själv, det är som om man bländas.”
- kap. Ren, tom, sid. 86.
”Är det inte meningen att konst ska vara vacker? Om konsten är fulare än livet, varför skulle någon då vilja se på den? Varför skulle någon vilja skapa den?”
- kap. Ren, tom, sid. 90.
”[…] hennes problem var att hon tyckte om att röra vid andra men att hon inte stod ut med att andra rörde vid henne.”
- kap. Ej genomfart, sid. 95.
”Men det är ju så trist att vara tillsammans med behövande människor. Man kan inte andas.”
- kap. Ej genomfart, sid. 101.
”Elden flyter ut från dem, skyddar dem. Om jag går för nära kommer jag att bli bränd.”
- kap. Dotter, sid. 115.
”Jag har inga behov. Om jag har dig har jag inga behov.”
- kap. Hemlängtan, sid. 116.
Utdrag ur Nyåret
”Välkommen, nyår, med mörker och mord
och lögn, och dumhet, och flärd!
Jag hoppas du arkebuserar vår jord,
en kula kan hon vara värd.
Hon är orolig som mången annan,
men allting blir nog lugnt
om hon skjuts för pannan.”
Utdrag ur Elof Tegnér
”Farväl, o broder, ack ett långt farväl!
det anar mig att snart jag kommer efter
Ty länge kan man dock ej hålla ut
uti det sorgehus som kallas livet.
Jag vill ej hoppas mera. Hoppets rosor,
de röda, de förgängliga, ha vissnat
för mig i förtid hösten kom.
Vad har jag mer att söka här på jorden?
För lågt, för lågt varenda dödlig bygger
som bygger under stjärnorna ännu.
Du återstår mig dock, du minnets lilja,
som i din kalk förvaras nattens tårar
och doftar starkast uti andestunden,
du dödens bleka syster, du skall fläta
din aningsfulla krans kring sörjarns lockar."
Svanen och fjälltrasten
På en ättehög vid Bälten
Nordens Fjälltrast satt en gång.
Över skogarna och fälten
klingade hans vilda sång.
Gungande på vikens vågor
kom en Svan från sydlig sjö.
Präktigt emot Solens lågor
glänste hennes vingars snö.
Vilka färger! vilka toner!
Vilken röst, så ren, så klar!
som dem endast Söderns zoner,
endast Phoebi fågel har
”Arme! hur du sjunger illa”
Under dina tallars tak
huru länge vill du drilla
utan regel, konst och smak?
Vad är Snillet utan Smaken?
Styrkan utan allt behag?
Lär dig sjunga, det är saken,
efter Noter. Så gör jag.” –
”Sångmäns gåvor äro skilda,
sade Trasten, lite stött.
Söderns toner äro milda,
mina – dem har Norden fött.
Andra stjärnor hos oss flamma,
andra känslor och begär.
Kan väl Sången bli den samma
när dess ämne ombytt är?
Är en Konsten världens spegel,
Tidens, folkens Hjältedikt?
Har väl Smaken annan regel
än den han av Snillet tiggt?
Var fördragsam, sköna Syster.
Var och en har fått sin del.
Rå min sång dig syns och dyster;
är din då förutan fel?
Låt oss all slags skönhet älska
Låt det Nordiska också
ha sitt värde, fast det Velska
kanske högre skattas må.
Mät ej himlen på den trånga
falska skalan av ditt vett.
Konstens former äro många,
fast dess väsende är ett.” –
Sade, och på djärva vingar
lyfte sig mot Odens sal.
O den vilda Sången klingar
åter över berg och dal.”
The Return of Hjärtans Fröjd
Citat ur The Return of Hjärtans Fröjd av Per Nilsson:
”- Vet du var sadisten sa när masochisten bad att bli piskad?
– Nej.
– Just det.”
- kap. Den alternativa berättelsen, sagan berättad av henne, sid. 87.
”Bortom min nästipp börjar världen. Resten av världen. Ett tunt lager hud skiljer mig från världen. Och världen är stor och tung och tränger sig på, från alla håll, hela tiden. Vill invadera mig. Gör ont.”
- kap. Hur filosofin har uppstått, sid. 89.
”Det går inte, det är bortkastat, vi kommer bara att göra illa varandra. Förr eller senare. Du kommer att hata mig. Din berättelse om kärleken kommer inte att stämma med min berättelse. Allt är bara spel och lögner. Människor kan inte komma varandra nära. Allt är bara egoism. Och sex. Människor är bara brunstiga djur. Rovdjur. Våra leenden är hotfulla rovdjursflin.”
- kap. Man kan älska/hur många människor som helst samtidigt/men bara vara förälskad i en åt gången, sid. 100.
”Efteråt kan man inte bli vänner. Okej. Men om den man älskat visar sig vara nån helt annan. Efteråt. Om hennes hjärta är helt djupfryst, iskallt och stenhårt. Om man inte har nån mikrovågsugn.”
- kap. Man kan älska/hur många människor som helst samtidigt/men bara vara förälskad i en åt gången, sid. 101.
”Konsten att gå över en skolgård och samtidigt se helt naturlig ut. Inte så lätt som det kan tyckas. Höger, vänster, höger, vänster, händerna i fickan, nej inte händerna i fickan, men inte pendla med armarna så där som en hurtig vandringsman heller, höger, vänster, höger, vänster, stadigt och rakt, darra inte, glöm allt, glöm alla tankar du tänkt de senaste dagarna, sopa bort alla minnen, begrav alla känslor […]”
- kap. The Return of Ann-Katrin, sid. 105.
”Han är ett mobbingoffer, jag förtrycker honom. Varför kan jag inte bara vara lite schysst, lite hygglig. I stället för att vara småtaskig hela tiden och hoppas att han ska hitta någon ny lekkamrat.
Men han verkade inte helt förtryckt, för nu flinade han igen och sa nånting om att fy fan vad jag var full i måndags kväll, och fy fan att jag spydde inne på discot och att vakten slängde ut mig och var helt pissed off och fy fan vad kul vi hade och han hade träffat en finfin brud från Petri och hoho något horny alltså men fin som fan och …
Jag såg rakt in i hans ögon medan han babblade och bestämde mig för att fortsätta mobba honom.”
- kap. Greatest Hits of my Life, sid. 118.
”Visst, mamma. Men glöm inte bort vem du var när du var sjutton.”
- kap. Bordtennis, bowling, sid. 157.
Ska det här kallas kärlek?
Citat ur Ska det här kallas kärlek? av Tor Fretheim:
”Kontroll, tänkte Lasse, det gäller väl att skaffa sig kontroll över sina känslor. Och jag måste få kontroll över sorgen. För sorg är full av svåra känslor.
Kontroll är att inte visa känslor, tänkte han. Kontroll är att stänga inne de där känslorna. Låtsas som om de inte fanns där. Kanske är det bäst så. Det är bäst för pappas skull. Och kanske är det bäst för min egen skull också, tänkte han.”
- kap. 2, sid. 9.
”Hon kunde kasta lite ljus i hans mörka vrår, men han aktade sig så att inte det ljuset blev för farligt för honom. Det fanns så mycket i detta mörker som han måste ha för sig själv.”
- kap. 26, sid. 66-67.
”Kanske stod de ändå allihopa och väntade på att någon skulle vilja lyssna på dem. Lyssna medan de berättade historien om sig själva. För alla människor måste väl ha en historia att berätta, tänkte Lasse.”
- kap. 28, sid. 77.
”FÖRSÖK ATT SE IN I MIG! SE PÅ MIG HÄR INNE I MITT SKAL. SE VEM SOM FINNS HÄR INNE JAG KAN INTE BERÄTTA DET FÖR DIG. DU MÅSTE TITTA EFTER SJÄLV.”
- kap. 37, sid. 119.
Rebell med frusna fötter
Citat ur Rebell med frusna fötter av Johanna Nilsson:
”Jag kom att tänka på termen humankapital och om det, likt vanligt kapital, verkligen kunde förbrukas.
Jag frågade Karolina. Hon sa att hon också tänkt en del på det och dragit slutsatsen att det visserligen kunde förbrukas, men aldrig så mycket att det inte fanns någonting kvar. För något fanns alltid kvar och något kunde alltid växa sig lika stort som förut. Något kunde alltid komma igen. Något var inte alltid medvetet om det. Något lärde sig att tro att det var permanent bankrutt och värdelöst och enbart dög till att sitta under ett träd och dela flaska.”
- sid. 12.
”På kort sikt gäller att vid ökad inflation så sjunker arbetslösheten och vice versa (det s.k. Phillipssambandet).
Jag undrade om det kunde finnas ett liknande samband mellan slöddret och människovärdet.”
- sid. 17.
”[…] sträckte jag ut mig på takpannorna bredvid min bästa kompis och berättade för henne och himlen att jag skulle bli statsminister och filmregissör när jag blev stor. Båda två trodde mig. Sedan sa min bästis att jag inte skulle tro att jag var något för det var jag minsann inte och för övrigt så var det jävla töntigt att vara duktig i skolan, särskilt i matematik och svenska. Jag svalde orden och fick ont i magen. Några år senare började jag magra. Depressionen sköljde in i mig. Läkarna petade på mina stickor till armar och ben och uppmanade mig att inte ta allt så allvarligt och inte få ångest i närheten av mat.”
- sid. 19.
”- Ah, Karolina och Stella, sa han. Middag i KAW-salen för alla hungriga studenter, mycket god mat, gratis, Arthur Andersen bjuder, gå nu dit flickor och bli mätta så blir Arif glad, han inte tycker om att ni magrar för ni har för mycket att göra och bara dricker kaffe och ni får ont i magen och magen går hål och ni sjukskrivna. Jag sjukskriven ingen gång för hål i magen. Ni studenter sjukskrivna många gånger för hål i magen. Gå nu och laga hålen i magen.”
- sid. 21.
”Där stannade jag en stund med ansiktet vänt mot himlen och regnet, som var glest och varmt, och jag tänkte att jag ville bli älskad, mest av allt i hela världen villa jag bli älskad, och berörd, för min hud höll på att få fnatt efter miljarder år av ensamhet, och jag ville bli allt jag någonsin drömt om att få bli, vad det nu var, jag visste inte, […]”
- sid. 35.
”Jag var, som Joakim uttryckte det, >>överkänslig med alla sinnen<<. För att inte helt slukas av allt jag förnam och förlora mig själv i det, var jag därför tvungen att med jämna mellanrum koppla bort verkligheten. Detta gjorde jag genom att gå in i mörkret (min svarta kokong), eller om man så vill, depressionen.”
- sid. 45.
”>>Han kan inte köpa min kärlek<<, skrev hon.
Hon hade alltid ont om pengar, så på sätt och vis var det starkt gjort, även om jag tyckte att hon gott kunde utnyttja honom på det enda sätt han förmådde visa att han höll av henne.
>>Är kärlek alltid mer värt än pengar?<< skrev jag i ett mejl tillbaka.”
- sid. 46-47.
”- De har röda skosnören, sa han, då är de bara anarkister. Nynassar har vita skosnören.”
- sid. 54.
”- Själv är jag ju inte här för att jag är aktiemissbrukare, sa han, utan för att jag som Börsrummets ordförande har ett ansvar för mina medlemmars hälsa.
– Jag är inte heller aktiemissbrukare, skyndade sig en kille i sosseflocken att säga. Jag är bara här för att informera om riskerna med att bli kapitalist. Och det tänker jag ju inte bli. Inte socialist heller för den delen, även om jag är med i SSU.
– Jag fattar inte att det är tillåtet för kommunister att gå på Handels, sa Angelica. Själv är jag med i MUF och det borde vara ett krav för att få börja här.
– Jag tycker att vi håller oss till dagordningen istället för att diskutera oväsentligheter, sa BO.
– Vilken dagordning? sa en av de tre nervösa Börsrummetkillarna.
– Vilka oväsentligheter? sa jag.”
- sid. 64.
”När man själv rasar, var finns nåden?”
- sid. 68.
”Det var våren. Med den kom alltid deppigheten. Ljuset var obarmhärtigt. Jag kände mig skyddslös och naken och ville bara gråta.”
- sid. 68.
”- Kärlek är alltid mer värt än pengar, viskade hon som svar på frågan jag skickat i mitt senaste mejl, för kärlek är evigt och det är inte pengar.
– Hur vet du det? frågade jag.
– Jag går på känsla, sa hon, varpå hon bad mig luta mig bakåt en smula så att jag inte tippade över räcket.”
- sid. 68.
”- Fast ibland är den godaste gärningen djupt självisk, sa han utan att förklara sig närmare.
Kanske menade han att man måste bära sig själv innan man kan bära andra. Att man måste älska sig själv innan man kan älska andra. Fast vad är hönan och vad är ägget? Kanske visste man inte att man inte bar sig själv förrän man släpat omkring på en massa andra människor en tid och kanske var man oförmögen att ge sig själv kärlek om man inte först älskade andra människor?”
- sid. 85.
”Man får inte tillåta sig själv att sjunka så lågt att man börjar fundera på självmord.”
- sid. 87.
”- Människans frihet är begränsad, sa han, fast det finns de som tycker att man får göra vad som helst med sig själv, som att sälja sig själv som slav och att ta livet av sig. Men man får inte frivilligt göra sig så ofri att man aldrig mer kan bli fri.”
- sid. 87.
”Jag undrade om det var lätt eller svårt att bli som han. Om det var ett val. Om det var hans eget ansvar. Jag undrade vad han tänkte om mig. Kanske att jag var som alla andra med tak över huvudet och en hyfsad social trygghet. En självupptagen egoist som inte visste någonting om hans verklighet och som inte heller ville veta. Som istället hänvisade till myndigheterna. Men myndigheterna började alltmer hänvisa vidare till frivilligorganisationerna. Frivilligorganisationerna gick på knäna. Frälsistanterna åldrades och inga brydde sig om att ta över efter dem. Generation x hade lärt sig att leva efter mottot >>sköt dig själv och skit i andra<<. Alla skyddsnät drogs undan. Den som började sjunka fortsatte att sjunka. Och sjunka. Och till slut gömde man sig djupt inne i en sovsäck och hade en plastpåse med tomburkar bredvid sig.
Det här är Sverige tvåtusen år efter Kristus, tänkte jag, och vi behöver en Frälsare.”
- sid. 91.
”- Tror du att man ökar i värde om någon plötsligt börjar älska en? frågade hon när vi satt på den vanliga bänken och sög på hennes laxerande halstabletter.
– Jag tror att man tror det i alla fall, sa jag, precis som att man tror att man mår bättre när man äter sockerpiller.
– Så det gills inte?
– Jo, sa jag, det gills väldigt mycket, men det går inte ihop för mig, för Leandersson har sagt att man har ett konstant värde, som guldet under guldmyntfoten, och det värdet kan varken öka eller minska, vad som än händer runtomkring.
– Det värdet är kanske en slags miniminivå som man aldrig kan sjunka under, fast man känner sig värdelös, föreslog Karolina.”
- sid. 96.
”Jag hade ont i huvudet av att tänka så mycket hela tiden, av att hela tiden ifrågasätta det jag tänkte och därtill ifrågasätta att jag ifrågasatte det jag tänkte och inte bara lät det vara. Jag ville inte vara komplicerad. Jag ville inte heller vara okomplicerad, för det lät tråkigt och Svensson-aktigt.”
- sid. 97.
Please Kill Me
Citat ur Please Kill Me - The Uncensored Oral History of Punk av Legs McNeil och Gillian McCain:
“Rock & roll is so great, people should start dying for it. You don't understand. The music gave you back you beat so you could dream. A whole generation running with a Fender bass . . .
The people just have to die for the music. People are dying for everything else, so why not the music? Die for it. Isn't it pretty? Wouldn't you die for something pretty?
Perhaps I should die. After all, all the great blues singers did die. But life is getting bigger now.
I don't want to die. Do I?”
- (Lou Reed) kap. Prologue, sid. 24.
“That's why I never got into shooting dope a lot, because you'll be having a good time, and all of a sudden, everyone will start running off into the bathroom. If you're going to do drugs, just do them in front of everybody. Don't be running off into the bathroom. It's rude.”
- (Eileen Polk) kap. Tuinals from Hell, sid. 355.
När kommer du tillbaka?
Citat ur När kommer du tillbaka? av Marika Kolterjahn:
”Innan jag hunnit längta eller ens tänka på det är tiden inne att flytta hemifrån.”
– Kap. 1, sid. 9.
”Här är alla alternativa människor samlade, de som varit speciella på högstadiet, svartklädda, uttrycksfulla, konstnärliga. När alla är samlade i samma rum är de inte så annorlunda längre, utan nästan pinsamt lika varandra.”
– Kap. 5, sid. 14.
”Vi sitter där bredvid varandra och är tysta en stund. Hon har gett mig mycket att tänka på. Jag tänker: Vad rädd hon har blivit, för ensamhet, för människor, för livet utanför hemmet. Nu litar hon på mig. Nu tar hon tag i mig. Tänk om jag inte kan leva upp till hennes förväntningar? Tänk om jag sviker henne?”
– Kap. 17, sid. 48.
”Jag kan inte hjälpa att jag tycker att det är skönt att ha flyttat ifrån mamma och pappa. Vi är världens normalaste medelklassfamilj, utan allvarliga problem. Jag borde vara jättenöjd. Men de senaste åren har vi bråkat så mycket. Hela tiden tjat, skrik och smällar i dörrar, eller outhärdliga tystnader. De är så jobbiga hela tiden. Så mänskliga och futtiga. Egentligen är det väl jag, jag har haft en syn på mina föräldrar som fantastiska, och sedan jag blev tonåring har jag blivit medveten om helt nya saker. Där har jag börjat se bristerna. Mamma och pappa har blivit en besvikelse.”
– Kap. 24, sid. 64.
”Jag vet ju att hon vill en massa saker. Ändå stänger hon bara in sig och gör allt omöjligt. Som om hon lade sig i en kista och stängde locket och lät sig hissas ner i en jordhåla, och sedan bara låg där med bultande hjärta och andades i väntan på att livet skulle ta slut.
Eller om hon väntar på att någon ska komma och rycka tag i henne och ta med henne så att livet kan börja.
Är det mig det hänger på? Är det bara jag som kan rädda henne?”
– Kap. 67, sid. 166.
”Plötsligt känner jag mig förkrossad. Jag är ju ingenting utan henne, förstår hon inte det? Vi hade ju kommit varandra nära. Det brukar inte bli så för mig. Jag brukar aldrig berätta något om mina innersta känslor. Hon tog fram det ur mig.”
– Kap. 73, sid. 176.
”Jag behöver så mycket. Så mycket kärlek. Bara det kan göra mig mjuk.”
– Kap. 79, sid. 189.
Känn Pulsen Slå
Citat ur Känn Pulsen Slå av Berny Pålsson:
”Innerst inne är jag bara en övergiven barnunge, hur många vänner som än rör sig omkring mig, hur hyllningar och bevis på kärlek jag än får, hur mycket jag än lyckas med så finns alltid känslan kvar av att vara en mörkrädd flicka ensam i ett nedsläckt rum som ropar på mamma eller pappa och trycker den där slitna filten tätare inpå sin kropp. Det finns ingen som är räddare, mindre eller så desperat som ett sådant barn.”
- Kap. Desperat dans, sid. 20-21
”Världen räckte inte till, jag ville leva för mycket, jag fick till sist inte längre plats här. Allt som återstår är ingenting.”
- Kap. Naken i dagsljus, sid. 41.
” ”Det slår mig att jag ständigt måste ha en eller flera besattheter i mitt liv för att överleva. Något som driver mig till spetsen, genom eldhavet, till smärtans njutning. Jag kan inte sakta ner nu, manin tar över, känslorna blir galna och jag drunknar i besattheten.” ”
- Kap. Jag skriker tills lungorna kollapsar, sid. 144.
”Kriga för min rätt att vara trygg och andetag av eld. Det går för snabbt, jag hinner inte andas, Jag är trött på min egen existens, på att börja om och försöka igen, att svälja livet med hull och hår när jag vet att jag till sist ändå kräks upp det igen […]”
- Kap. Jag skriker tills lungorna kollapsar, sid. 144-145
Hjärtans Fröjd
Citat ur Hjärtans Fröjd av Per Nilsson:
” ”KATTEN är till sin natur mjuk, smidig, kokett och falsk; och med sina silkesmjuka tassar lockar den till smekningar, men återgäldar med att lemlästa den smekande handen.”
Fritt efter Sopjus Schacks Physiognomiske Studier, 1880.”
- kap. Ett vykort, sid. 22
