Citatbomb

Citat ur Dit man längtar av Ylva Karlsson:

”Det här är inte ännu utan snart, om en tid, om ett tag. Det här är det som väntar runt hörnet, runt kröken, eller inte ens så, det här är det som syns därborta framåt vägen om man kisar genom soldiset eller vad det är som skymmer.
Det här är snart och strax men inte riktigt än.”
– Sid. 5.

”Hon tänker på sin dröm. Jag längtar till landet som icke är, tänker hon, viskar hon tyst tyst, eller mimar snarare, formar munnen försiktigt, jag längtar till landet som icke är, och så ler hon lite.”
– Sid. 7.

”Det ringer ord i henne, eller rinner, och hon låter dem rinna och det är skönt och stilla.”
– Sid. 10.

”Hon bor faktiskt i den här staden, då måste hon våga besöka den.”
– Sid. 22.

”Och hon ser och hon ser och undrar hur hon kunnat vara så blind, hur hon kunnat undgå att se och hur andra kan.
En morgon när hon åker nerför rulltrappan tittar hon noga på varje människa hon ser och undrar om de vet, om de förstår och varför de i så fall bara fortsätter att åka där i rulltrappan, varför de inte skriker att allt måste ändras, nu, direkt, ingen sekund att förlora. Hon tänker att hon vill ropa åt dem och förklara.
Så är det där i Hedvig, allt är nytt, världen är en annan. Världen är en annan och Hedvig ser på den och den är annorlunda, människorna är nya eller går med andra steg, husen är nya, de trasiga husen är nya när Hedvig ser på dem. Orden är nya, det är samma ord som förut men de betyder andra saker. Och ändå. Något har förändrats i henne, något har långsamt växt sig större och något annat krympt och blivit litet.
Som om tyngdpunkten i hennes kropp förskjutits till en annan plats.
Som en ny ton i hennes färgskala eller ett nytt ljud hennes öron förut inte uppfattat, som en förskjutning i allt, en ny vinkel och ett halvt varvs vridning.”
– Sid. 60.

”Är jag söt nu? frågar hon sin bild i spegeln och tittar kritiskt på den med det hon tror är någon annans ögon.”
– Sid. 75.

”Det är vackra dagar sen, vänskapsdagar, och Hedvig säger saker till Marija som hon aldrig sagt till någon, som hon inte vetat att det gick att säga och hon tänker på det, på att man vet saker, tänker saker, men att man inte funderar över om någon annan kan förstå dem, på om man kan förklara, förrän man plötsligt en natt gör det. Försiktigt går man med sina ord, pekar med dem på sådant man aldrig visat, hemliga träd och blommor i ens innanskog, stigar under granarna och färgen, tonen som är längtan.”
– Sid. 82.

”Det är lätt att smyga runt någon som smyger runt en själv. Att följa efter någon som inte försöker gå. Som en tråd emellan dem i luften.”
– Sid. 86.

”Alltid tänker man, sägs det. Hela tiden, varje vaken sekund. Men det är inte sant. Ibland släpper tanken taget om en och man svävar i sig själv utan att vara medveten om det, för så fort man kommer på det är det en tanke och då slutar man att sväva. Som när tecknade figurer springer över kanten på ett stup och vidare rakt ut i luften och först när de ser avgrunden under sig faller de.”
– Sid. 92.

”Ibland är platser magiska, förtrollade och nya. Som portar till en annan värld. Man går från en mörk portgång i ett fult hus i en stad och kommer ut på en gård där löven än röda och en fågel sjunger och plötsligt är allt annorlunda. På ingen tid förändras allt, allt i en blir nytt och vackert men man kan inte säga varför, man vet inte skillnaden och skulle någon fråga vad som ändrats är det egentligen ingenting.”
– Sid. 104.

”Skratt att leva. Att leva. Att leva och vakna om morgonen och leva.
Att man har kropp, kropp att sträcka på i morgonsolen, kropp att springa, kropp att känna stenar och barr under nakna fötter, kropp att simma i ett vatten som är för kallt.
Att leva, att leva från magen ut i fingertopparna. Att huttra, skratta på en brygga, torka sig och stå med fuktigt hår.
Att leva, att ha kropp, kropp med jubel i, kropp med ögon som kan se en annan människa i vattnet och öron som kan höra den där andra människan, skrattet, stänkandet och rösten som säger, Lär mig simma. Kropp att höra skratt och kropp att åter känna det där kalla vattnet, kropp med mun att ropa, Kom då! kropp med händer att hålla den där andra människan, med händer att minnas den där andra människan.
Att vakna. Att leva och vakna om morgonen av jublet i sin kropp.”
– Sid. 111-112

”Hon jag älskar hon, är en fågel, är en fågel, är en sparv, är en liten ensam flicka, hennes ögon de är vackra, de är stjärnor, de är solar de är mina. Hennes händer de är vingar, hon är vacker hon jag älskar, hon är min och hon är vacker, när hon ler så kan jag flyga, när hon skrattar så jag flyger, hon är min och hon är bäst.
Du är min finaste vän, du är min vackraste vän. Du är min, du är prinsessa, du är fåglarna och du är solen, du är vattnet, du är himlen, du är träden, du är gräset, du är husen, du är taken, du är vattnet som glittrar, du är molnen, du är min.”
– Kap. Vad Hedvig sjöng när hon gick över Västerbron i morgonsolen, sid. 130.

”Min lilla mamma, tänker hon och där finns en sådan där ömhet i henne som blir när man plötsligt kan något ens mamma inte kan, hon liksom krymper om man tycker om henne på ett nytt sätt.”
– Sid. 136.

”Om kärleken är blind?
Nej, kärleken är inte blind. Kärleken är seende. Vad ingen annan ser, det ser kärleken. Varje fläck på en hud ser kärleken och rör vid.”
– Sid. 140.

”Man är två. Man är två och allt är annorlunda. Man är ett plus ett, är två. Inte delbart två, utan två som sitter ihop och inte kan bli ett plus ett igen. Man är två och i varje etta ingår det, i båda ettorna finns kunskapen om att egentligen så är man två. Är två.
Är två.
Som en sång och en trygghet.
Man är två och det gör allting enklare och nytt och det ska alltid vara så. Man är två och det enda som är konstigt är att det inte alltid varit så och att man inte alltid vetat. Och man tänker att man längtat nästan hela livet och då måste man ha vetat, nästan vetat i alla fall. Så tänker man för inte kan man fatta att man inget anat ens.
Man är två och allting är så stort att man vaknar av det om natten och måste tänka på det, på att det är så stort och så självklart och så enkelt och man blir full av andakt eller vördnad som inför något heligt. Gräs som gror och fåglar som får ungar och att det hela tiden fortsätter och går runt, att varje år är allting nytt och ändå samma för att det viktiga är det samma. Så ligger man där och tänker, på livet, på det som är livet och det är samma sak, det är också stort och självklart och enkelt. Man ligger alldeles stilla för det är så viktigt och så nytt och man är rädd att tappa bort det för det är svårt att riktigt hålla i en tanke som man inte helt förstår och man blir full av högtidlighet som man blir ibland inför livet och sen somnar man igen, långsamt.
Och när man vaknar om morgonen minns man bara otydligt med det finns kvar i en som värmen i en klippa om kvällen, och man ler och man är två.”
– Sid. 147-148.

”Mage, tänker hon, navel, höftben.
Min mage, tänker hon, min.
Mina höftben, mina bröst, mina nyckelben, mina armhålor, tänker hon och huden på insidan av hennes arm är len. Hon lyfter på täcket och ser ut över sin kropp. Hon ler.
Jag är vacker, tänker hon inte, tänker hon nästan, vågar hon inte tänka. Men känner hon, känner hon i huden och i fingertopparna.”
– Sid. 203.

”Hon vill skrika, För alltid, och, Jag stannar, jag stannar, jag stannar.
Och ändå inte.
Hon tänker att det är märkligt. Att det alltid är just där. Alltid och evigt och oändligt. Och att hon ändå tänker att det inte alltid kommer att vara så.
Hon tänker att hon önskar att hon var en sån som stannar.”
– Sid. 209.