Hungerflickan
Citat ur Hungerflickan av Hillevi Wahl
"Jag brukar gunga lite fram och tillbaka när jag står lutad över toaletten, lite tröstande och vaggande. Som om det var ett barn jag vaggar. Som om jag både är den vuxne och barnet."
- sid. 10.
"Men det är viktigt att allt kommer upp. Att ingenting lämnas kvar. Att jag blir helt renad. "
- sid. 11.
"Det var en sådan skam att ständigt förlora kontrollen över sig själv. Att inte kunna kontrollera hungern, suget, att inte ha kraft att stå emot den där förbannade avgrundskraften. Det var som om en jättelik dammsugare sög in mig i matens svarta hål. Det dånade och skrek i öronen, det var som om hjärtat sögs ut ur kroppen och åkte in i hålet först. Sedan kom magen, tarmarna, magsäcken. Och sedan kom jag. Det konstiga var att när jag försvann in i matens rus, in i orkanens öga, så var det som om tiden stod stilla. Kolhydraterna bedövade hjärnan. Det var som om att få en spruta lugnande medel rakt in i hjärnsubstansen. Lallalalla. Jag blev lullig, lallig. Ångesten försvann, löstes upp som en stor treo i ett vattenglas. Lallalla. Blubb-blubb-blubb. Det var så befriande skönt att slippa smärtan. Ångesten. Självhatet."
- Sid. 17.
"Men sexton, snart sjutton är ingen ålder. Det är ett krigstillstånd."
- sid. 23.
"Men soffan stod tom, ingen mer än jag kom och satt i den. Det var bara jag. Jag och mina böcker. Min flykt från verkligheten, från ensamheten."
- sid. 23
"När jag var liten hade jag hela sängen full av gosedjur. För jag tyckte så oerhört synd om dem som inte fick plats. Till slut var de så många att jag knappt fick plats själv, och jag insåg mycket väl att det var knäppt. Att gosedjur inte har några känslor. Men ändå kunde jag höra dem gråta i hjärtat. De som inte fick vara med. Och vem kan sova då? Så jag smög upp och hämtade den stackaren som hade fått sitta alldeles ensam i en fåtölj, eller glömts under sängen. Viskande bad jag om förlåtelse, strök den gråtande nallen över pälsen och lade honom på bästa platsen intill mig. Sedan somnade vi gott, allihop. Och jag vaknade med nackspärr."
- sid. 23-24.
"Det var något konstigt med stjärnor, det hade jag alltid tyckt. För om man tittar rakt på dem, så försvinner de. Men om man låtsas titta åt ett annat håll, eller bara betraktar dem från sidan, så dyker de upp i synfältet igen. Som om de var blyga. Vad handlade det om? Gömde de sig, eller åkte de också in och ut i något svart hål? Eller var det bara i mitt huvud?"
- sid. 31.
"Världen snurrade igen. Världen såg större ut med linser. Även jag. Och alla perspektiv hade förvanskats. Jag hade fått provgå linserna under en timme runt kvarteret. Det var så att jag fick hålla mig i väggarna. Nästan som om jag var full. Men det var en skön fylla. Jag hade ingen mur mellan mig och andra längre. Det var bara jag och mina stora ögon. Det var som om en våg av lättnad sköljde över mig. Äntligen."
- sid. 42.
"Världen blev inte vackrare för att jag slapp glasögon. Den kom bara obehagligt nära."
- sid. 42.
"Sara ville kramas varje dag. Varje dag skulle vi ge varandra en god morgon-kram och en hej då-kram. Jag svarade lika stelt varje gång. Det kändes konstigt. Riktigt konstigt och falskt. Man måste väl mena något när man kramas? Man kunde väl inte kramas sådär slentrianmässigt?"
- sid. 43.
"Men töser, skulle inte ni göra läxor?
Det var Saras mamma som kom med ett fat ostsmörgåsar. Som en trött gammal tjänare tassade hon in och ställde fram tekoppar och fat. Sara gjorde inte en min av att hjälpa till. Hon verkade förvånansvärt bortskämd.
Jaja, vi skaaaaa!
Jaja, jag ville bara...
Ja, du vill så jävla mycket! Så, gå in och titta på din tv nu, då!
Jag satt alldeles förbluffad. Kunde man verkligen säga så till sin mamma? Blev hon inte rasande då? Tog hårt i örat? Slog en örfil över kinden? Blixtrande i ögonen? Men nej, Saras mamma sa ingenting. Hon suckade bara och gick ut ur köket."
- sid. 45.
"Inte kunde jag klättra i träd, det var jag för rädd för - och vilken gren skulle orka bära en knubbis som jag?"
- sid. 63.
"De hängde där för att se när vi unga tjejer kom springandes med våra guppande bröst. En del var väl inte ens fula gubbar. De var väl bara vanliga gubbsjuka medelålders män som ville se bopparna hoppa.
För de glodde alltid. Sådär storögt och dreglande. Och det var både äckligt och skönt på en gång. Att de tyckte att man var läcker. Att någon faktiskt tyckte att man var attraktiv, hur fet man än kände sig."
- sid. 64.
"Egentligen borde jag ha vant mig vid ensamheten. Jag hade levt med den sedan jag var liten."
- sid. 68.
"Ja, jag borde ha vant mig för länge sedan. Men den överraskade mig alltid. Den överrumplade mig i sin styrka och kraft, den där förbannade ensamheten. Den där längtan efter någon. Någon enda människa som skulle tycka att jag var viktigast på jorden. Och sedan skammen när det inte fanns någon sådan människa. När alla andra hade någon. Och jag hade ingen."
- sid. 70.
"När kläderna började strama för mycket försökte jag svälta mig, straffa mig. För att jag var för glupsk. Som en gris som inte förtjänade all den mat jag satte i mig. De där extra kilona satte sig som bölder runt höfterna, som ett monument över att jag ville ha mycket mer än jag förtjänade. Som om jag inte fattade att jag fick nöja mig med det lilla jag fick. Det var min lott i livet. Jamen, nöj dig då människa! Men när det inte gick, när hungern var större, när hålet var större än den lilla, ynkliga lott man tilldelats av livet. Då fick man svälta sig. Som straff."
- sid. 70.
"Jag målade handtaget på insidan av mitt rum blodrött med nagellack, för att världen där ute var så skrämmande. Jag suckade och drog täcket över huvudet. Kröp ihop i fosterställning och höll andan. Kunde man dö om man höll andan tillräckligt länge?"
- sid. 72.
"Det är alltid sommar någonstans på jorden, sa pappa."
- sid. 74.
"Världen är som en öppen bok och den som stannar hemma läser bara första sidan sa pappa."
- sid. 74.
"Jag tittade fascinerat på världskartan. Först trodde jag att det var ett skämt. Sen insåg jag att det var så amerikanerna såg världen. Att USA låg i mitten, Europa till höger och Asien till vänster. Det var ju helt absurt. Alla visste ju att Europa låg i mitten."
- sid. 91.
"Det kändes som om jag spelade en roll. Som om den där glada tjejen med det klingande skrattet som gick till shoppinggallerian inte var jag. Som om den där tjejen som shoppade muggar med nallar och hjärtan på och strumpor med tokiga renar var någon som jag kunde framkalla, som en extrakropp när det behövdes, när jag själv bara gick in och lade mig och sov. Som en ständigt glad, upplåsbar Barbara. En reservmänniska som inte var jag. Men det var ingen som märkte någon skillnad. Och det var nästan det mest anmärkningsvärda, det ruskigaste. För vem var jag då?"
- sid. 167.
"Jag började känna det där trycket över bröstet igen. Klaustrofobin. Instängdheten. Det var något konstigt med Amerika, The land of freedom. För frihetens pris var ett fruktansvärt hyckleri. Sa man något rakt ut, så var man konstig. Som jag."
- sid. 171.
"Svartsjukan vällde upp ingom mig.
Jag hade aldrig varit svartsjuk förut. Inte på det här förgörande sättet. Men nu var jag det. Jag mådde fysiskt illa."
- sid. 199.
"Det var hemskt, men upphetsande på samma gång. Jag tyckte om att han tog över kontrollen. Att jag slapp att ha ansvaret. Att någon var starkare än jag. Som kunde tygla mig. Jag var en sådan kvinna som måste bli tyglad."
- sid. 224.
"Jag drömde mardrömmar på nätterna och vaknade kallsvettig och trodde att det kröp likmaskar på mig, som skulle äta mig i sömnen. Jag vaknade av att jag skrek."
- sid. 241.
"Nu skulle jag äntligen kunna sova tryggt. Nu fanns det någon som såg efter mig, som skulle se till att allt blev bra. Om jag bara fick sova.
Jag somnade som en klubbad säl, som pappa skulle ha sagt. Men sömnen blev orolig.
Jag drömde mardrömmar om djur som kröp på mig, kackerlackor som fanns överallt, som ramlade ner ifrån taket, landade i mitt ansikte och försökte krypa in under ögonlocken."
- sid. 246.
"Om jag ändå hade varit smal. Då hade hungerskriket åtminstone haft någon effekt. Nu var jag bara tjock med ett stort hungervrål i magen."
- sid. 251.
"Det var så tråkigt att klockorna stannade och det var som om jag inte fick luft. Hjärtat rusade och jag fick yrselkänslor bara av att tvingas sitta där och lyssna på alla idioter. Jag kunde inte andas. Det blev trångt över bröstet. Jag försökte andas in. Andas ut. Andas in. Andas ut. Men hela rummet gungade och yrseln knockade mig. Och ändå ville jag inte låta någon veta. Jag ville inte skämma ut mig igen. Inte ramla omkull i skolbänken, inte rasa ner i en hög bredvid klasskamraterna. Andas in. Andas ut. Om jag bara klarade mig tills lektionen var över, om jag bara koncentrerade mig på att andas, om jag bara... När klockan äntligen ringde ut slet jag tag i mina böcker och tryckte ner dem i väskan och rusade ut. Ut, ut, ut! Flytta er, jag måste ut!"
- sid. 263.
"Jag var så rädd att jag skakade, den där sparken mot dörren kändes som menad mot mitt huvud, och ändå ... ändå tyckte jag så oändligt synd om honom. Jag ville bara krama honom, krama bort allt det onda. Fan, han hade ju ingen! Inte en jävel."
- sid. 267.
"Allt gjorde så ont. Livet gjorde så ont så jag nästan tappade andan. Men jag måste fortsätta att gå. Så länge jag bara fortsatte gå så skulle jag i alla fall inte förfrysa inifrån och dö."
- sid. 272.
"Men gymnasiet. Fy fan. Vem hade egentligen kommit på det här med att tränga ihop hundratals hormonstinna ungdomar i samma hus? Med bara ett fåtal, oftast skittrötta vuxna som inte orkade bry sig om det de såg. Som för sedan länge hade resignerat."
- sid. 277.
"Livet var kämpigt nu. Livet värkte i mig. Var det inte min tur att leva snart? Jag var så trött på mig själv. Kanske skulle det lösa sig efter gymnasiet. När jag hade klarat skolan. Då kunde jag jobba och tjäna pengar, eller åtminstone få socialbidrag. Om jag bara fick ordning på ekonomin skulle jag slippa så mycket ångest."
- sid. 280.
"Jag hade överlevt ett krig och jag borde väl vara lycklig. Harmonisk. Men jag kände mig bara bedövad och förvirrad, som om jag irrade omkring bland krigsruiner. Ena stunden kunde jag vara berusande, euforiskt lycklig över en enda liten blomma mitt i asfalten, nästa stund rasade jag långt, långt ner i mitt svarta hål igen."
- sid. 284-285.
"Jag brukar gunga lite fram och tillbaka när jag står lutad över toaletten, lite tröstande och vaggande. Som om det var ett barn jag vaggar. Som om jag både är den vuxne och barnet."
- sid. 10.
"Men det är viktigt att allt kommer upp. Att ingenting lämnas kvar. Att jag blir helt renad. "
- sid. 11.
"Det var en sådan skam att ständigt förlora kontrollen över sig själv. Att inte kunna kontrollera hungern, suget, att inte ha kraft att stå emot den där förbannade avgrundskraften. Det var som om en jättelik dammsugare sög in mig i matens svarta hål. Det dånade och skrek i öronen, det var som om hjärtat sögs ut ur kroppen och åkte in i hålet först. Sedan kom magen, tarmarna, magsäcken. Och sedan kom jag. Det konstiga var att när jag försvann in i matens rus, in i orkanens öga, så var det som om tiden stod stilla. Kolhydraterna bedövade hjärnan. Det var som om att få en spruta lugnande medel rakt in i hjärnsubstansen. Lallalalla. Jag blev lullig, lallig. Ångesten försvann, löstes upp som en stor treo i ett vattenglas. Lallalla. Blubb-blubb-blubb. Det var så befriande skönt att slippa smärtan. Ångesten. Självhatet."
- Sid. 17.
"Men sexton, snart sjutton är ingen ålder. Det är ett krigstillstånd."
- sid. 23.
"Men soffan stod tom, ingen mer än jag kom och satt i den. Det var bara jag. Jag och mina böcker. Min flykt från verkligheten, från ensamheten."
- sid. 23
"När jag var liten hade jag hela sängen full av gosedjur. För jag tyckte så oerhört synd om dem som inte fick plats. Till slut var de så många att jag knappt fick plats själv, och jag insåg mycket väl att det var knäppt. Att gosedjur inte har några känslor. Men ändå kunde jag höra dem gråta i hjärtat. De som inte fick vara med. Och vem kan sova då? Så jag smög upp och hämtade den stackaren som hade fått sitta alldeles ensam i en fåtölj, eller glömts under sängen. Viskande bad jag om förlåtelse, strök den gråtande nallen över pälsen och lade honom på bästa platsen intill mig. Sedan somnade vi gott, allihop. Och jag vaknade med nackspärr."
- sid. 23-24.
"Det var något konstigt med stjärnor, det hade jag alltid tyckt. För om man tittar rakt på dem, så försvinner de. Men om man låtsas titta åt ett annat håll, eller bara betraktar dem från sidan, så dyker de upp i synfältet igen. Som om de var blyga. Vad handlade det om? Gömde de sig, eller åkte de också in och ut i något svart hål? Eller var det bara i mitt huvud?"
- sid. 31.
"Världen snurrade igen. Världen såg större ut med linser. Även jag. Och alla perspektiv hade förvanskats. Jag hade fått provgå linserna under en timme runt kvarteret. Det var så att jag fick hålla mig i väggarna. Nästan som om jag var full. Men det var en skön fylla. Jag hade ingen mur mellan mig och andra längre. Det var bara jag och mina stora ögon. Det var som om en våg av lättnad sköljde över mig. Äntligen."
- sid. 42.
"Världen blev inte vackrare för att jag slapp glasögon. Den kom bara obehagligt nära."
- sid. 42.
"Sara ville kramas varje dag. Varje dag skulle vi ge varandra en god morgon-kram och en hej då-kram. Jag svarade lika stelt varje gång. Det kändes konstigt. Riktigt konstigt och falskt. Man måste väl mena något när man kramas? Man kunde väl inte kramas sådär slentrianmässigt?"
- sid. 43.
"Men töser, skulle inte ni göra läxor?
Det var Saras mamma som kom med ett fat ostsmörgåsar. Som en trött gammal tjänare tassade hon in och ställde fram tekoppar och fat. Sara gjorde inte en min av att hjälpa till. Hon verkade förvånansvärt bortskämd.
Jaja, vi skaaaaa!
Jaja, jag ville bara...
Ja, du vill så jävla mycket! Så, gå in och titta på din tv nu, då!
Jag satt alldeles förbluffad. Kunde man verkligen säga så till sin mamma? Blev hon inte rasande då? Tog hårt i örat? Slog en örfil över kinden? Blixtrande i ögonen? Men nej, Saras mamma sa ingenting. Hon suckade bara och gick ut ur köket."
- sid. 45.
"Inte kunde jag klättra i träd, det var jag för rädd för - och vilken gren skulle orka bära en knubbis som jag?"
- sid. 63.
"De hängde där för att se när vi unga tjejer kom springandes med våra guppande bröst. En del var väl inte ens fula gubbar. De var väl bara vanliga gubbsjuka medelålders män som ville se bopparna hoppa.
För de glodde alltid. Sådär storögt och dreglande. Och det var både äckligt och skönt på en gång. Att de tyckte att man var läcker. Att någon faktiskt tyckte att man var attraktiv, hur fet man än kände sig."
- sid. 64.
"Egentligen borde jag ha vant mig vid ensamheten. Jag hade levt med den sedan jag var liten."
- sid. 68.
"Ja, jag borde ha vant mig för länge sedan. Men den överraskade mig alltid. Den överrumplade mig i sin styrka och kraft, den där förbannade ensamheten. Den där längtan efter någon. Någon enda människa som skulle tycka att jag var viktigast på jorden. Och sedan skammen när det inte fanns någon sådan människa. När alla andra hade någon. Och jag hade ingen."
- sid. 70.
"När kläderna började strama för mycket försökte jag svälta mig, straffa mig. För att jag var för glupsk. Som en gris som inte förtjänade all den mat jag satte i mig. De där extra kilona satte sig som bölder runt höfterna, som ett monument över att jag ville ha mycket mer än jag förtjänade. Som om jag inte fattade att jag fick nöja mig med det lilla jag fick. Det var min lott i livet. Jamen, nöj dig då människa! Men när det inte gick, när hungern var större, när hålet var större än den lilla, ynkliga lott man tilldelats av livet. Då fick man svälta sig. Som straff."
- sid. 70.
"Jag målade handtaget på insidan av mitt rum blodrött med nagellack, för att världen där ute var så skrämmande. Jag suckade och drog täcket över huvudet. Kröp ihop i fosterställning och höll andan. Kunde man dö om man höll andan tillräckligt länge?"
- sid. 72.
"Det är alltid sommar någonstans på jorden, sa pappa."
- sid. 74.
"Världen är som en öppen bok och den som stannar hemma läser bara första sidan sa pappa."
- sid. 74.
"Jag tittade fascinerat på världskartan. Först trodde jag att det var ett skämt. Sen insåg jag att det var så amerikanerna såg världen. Att USA låg i mitten, Europa till höger och Asien till vänster. Det var ju helt absurt. Alla visste ju att Europa låg i mitten."
- sid. 91.
"Det kändes som om jag spelade en roll. Som om den där glada tjejen med det klingande skrattet som gick till shoppinggallerian inte var jag. Som om den där tjejen som shoppade muggar med nallar och hjärtan på och strumpor med tokiga renar var någon som jag kunde framkalla, som en extrakropp när det behövdes, när jag själv bara gick in och lade mig och sov. Som en ständigt glad, upplåsbar Barbara. En reservmänniska som inte var jag. Men det var ingen som märkte någon skillnad. Och det var nästan det mest anmärkningsvärda, det ruskigaste. För vem var jag då?"
- sid. 167.
"Jag började känna det där trycket över bröstet igen. Klaustrofobin. Instängdheten. Det var något konstigt med Amerika, The land of freedom. För frihetens pris var ett fruktansvärt hyckleri. Sa man något rakt ut, så var man konstig. Som jag."
- sid. 171.
"Svartsjukan vällde upp ingom mig.
Jag hade aldrig varit svartsjuk förut. Inte på det här förgörande sättet. Men nu var jag det. Jag mådde fysiskt illa."
- sid. 199.
"Det var hemskt, men upphetsande på samma gång. Jag tyckte om att han tog över kontrollen. Att jag slapp att ha ansvaret. Att någon var starkare än jag. Som kunde tygla mig. Jag var en sådan kvinna som måste bli tyglad."
- sid. 224.
"Jag drömde mardrömmar på nätterna och vaknade kallsvettig och trodde att det kröp likmaskar på mig, som skulle äta mig i sömnen. Jag vaknade av att jag skrek."
- sid. 241.
"Nu skulle jag äntligen kunna sova tryggt. Nu fanns det någon som såg efter mig, som skulle se till att allt blev bra. Om jag bara fick sova.
Jag somnade som en klubbad säl, som pappa skulle ha sagt. Men sömnen blev orolig.
Jag drömde mardrömmar om djur som kröp på mig, kackerlackor som fanns överallt, som ramlade ner ifrån taket, landade i mitt ansikte och försökte krypa in under ögonlocken."
- sid. 246.
"Om jag ändå hade varit smal. Då hade hungerskriket åtminstone haft någon effekt. Nu var jag bara tjock med ett stort hungervrål i magen."
- sid. 251.
"Det var så tråkigt att klockorna stannade och det var som om jag inte fick luft. Hjärtat rusade och jag fick yrselkänslor bara av att tvingas sitta där och lyssna på alla idioter. Jag kunde inte andas. Det blev trångt över bröstet. Jag försökte andas in. Andas ut. Andas in. Andas ut. Men hela rummet gungade och yrseln knockade mig. Och ändå ville jag inte låta någon veta. Jag ville inte skämma ut mig igen. Inte ramla omkull i skolbänken, inte rasa ner i en hög bredvid klasskamraterna. Andas in. Andas ut. Om jag bara klarade mig tills lektionen var över, om jag bara koncentrerade mig på att andas, om jag bara... När klockan äntligen ringde ut slet jag tag i mina böcker och tryckte ner dem i väskan och rusade ut. Ut, ut, ut! Flytta er, jag måste ut!"
- sid. 263.
"Jag var så rädd att jag skakade, den där sparken mot dörren kändes som menad mot mitt huvud, och ändå ... ändå tyckte jag så oändligt synd om honom. Jag ville bara krama honom, krama bort allt det onda. Fan, han hade ju ingen! Inte en jävel."
- sid. 267.
"Allt gjorde så ont. Livet gjorde så ont så jag nästan tappade andan. Men jag måste fortsätta att gå. Så länge jag bara fortsatte gå så skulle jag i alla fall inte förfrysa inifrån och dö."
- sid. 272.
"Men gymnasiet. Fy fan. Vem hade egentligen kommit på det här med att tränga ihop hundratals hormonstinna ungdomar i samma hus? Med bara ett fåtal, oftast skittrötta vuxna som inte orkade bry sig om det de såg. Som för sedan länge hade resignerat."
- sid. 277.
"Livet var kämpigt nu. Livet värkte i mig. Var det inte min tur att leva snart? Jag var så trött på mig själv. Kanske skulle det lösa sig efter gymnasiet. När jag hade klarat skolan. Då kunde jag jobba och tjäna pengar, eller åtminstone få socialbidrag. Om jag bara fick ordning på ekonomin skulle jag slippa så mycket ångest."
- sid. 280.
"Jag hade överlevt ett krig och jag borde väl vara lycklig. Harmonisk. Men jag kände mig bara bedövad och förvirrad, som om jag irrade omkring bland krigsruiner. Ena stunden kunde jag vara berusande, euforiskt lycklig över en enda liten blomma mitt i asfalten, nästa stund rasade jag långt, långt ner i mitt svarta hål igen."
- sid. 284-285.
Kommentarer
Trackback
