Svanen och fjälltrasten
På en ättehög vid Bälten
Nordens Fjälltrast satt en gång.
Över skogarna och fälten
klingade hans vilda sång.
Gungande på vikens vågor
kom en Svan från sydlig sjö.
Präktigt emot Solens lågor
glänste hennes vingars snö.
Vilka färger! vilka toner!
Vilken röst, så ren, så klar!
som dem endast Söderns zoner,
endast Phoebi fågel har
”Arme! hur du sjunger illa”
Under dina tallars tak
huru länge vill du drilla
utan regel, konst och smak?
Vad är Snillet utan Smaken?
Styrkan utan allt behag?
Lär dig sjunga, det är saken,
efter Noter. Så gör jag.” –
”Sångmäns gåvor äro skilda,
sade Trasten, lite stött.
Söderns toner äro milda,
mina – dem har Norden fött.
Andra stjärnor hos oss flamma,
andra känslor och begär.
Kan väl Sången bli den samma
när dess ämne ombytt är?
Är en Konsten världens spegel,
Tidens, folkens Hjältedikt?
Har väl Smaken annan regel
än den han av Snillet tiggt?
Var fördragsam, sköna Syster.
Var och en har fått sin del.
Rå min sång dig syns och dyster;
är din då förutan fel?
Låt oss all slags skönhet älska
Låt det Nordiska också
ha sitt värde, fast det Velska
kanske högre skattas må.
Mät ej himlen på den trånga
falska skalan av ditt vett.
Konstens former äro många,
fast dess väsende är ett.” –
Sade, och på djärva vingar
lyfte sig mot Odens sal.
O den vilda Sången klingar
åter över berg och dal.”
