Citatbomb

Citat ur Rebell med frusna fötter av Johanna Nilsson:

”Jag kom att tänka på termen humankapital och om det, likt vanligt kapital, verkligen kunde förbrukas.
Jag frågade Karolina. Hon sa att hon också tänkt en del på det och dragit slutsatsen att det visserligen kunde förbrukas, men aldrig så mycket att det inte fanns någonting kvar. För något fanns alltid kvar och något kunde alltid växa sig lika stort som förut. Något kunde alltid komma igen. Något var inte alltid medvetet om det. Något lärde sig att tro att det var permanent bankrutt och värdelöst och enbart dög till att sitta under ett träd och dela flaska.”
- sid. 12.

”På kort sikt gäller att vid ökad inflation så sjunker arbetslösheten och vice versa (det s.k. Phillipssambandet).
Jag undrade om det kunde finnas ett liknande samband mellan slöddret och människovärdet.”
- sid. 17.

”[…] sträckte jag ut mig på takpannorna bredvid min bästa kompis och berättade för henne och himlen att jag skulle bli statsminister och filmregissör när jag blev stor. Båda två trodde mig. Sedan sa min bästis att jag inte skulle tro att jag var något för det var jag minsann inte och för övrigt så var det jävla töntigt att vara duktig i skolan, särskilt i matematik och svenska. Jag svalde orden och fick ont i magen. Några år senare började jag magra. Depressionen sköljde in i mig. Läkarna petade på mina stickor till armar och ben och uppmanade mig att inte ta allt så allvarligt och inte få ångest i närheten av mat.”
- sid. 19.

”- Ah, Karolina och Stella, sa han. Middag i KAW-salen för alla hungriga studenter, mycket god mat, gratis, Arthur Andersen bjuder, gå nu dit flickor och bli mätta så blir Arif glad, han inte tycker om att ni magrar för ni har för mycket att göra och bara dricker kaffe och ni får ont i magen och magen går hål och ni sjukskrivna. Jag sjukskriven ingen gång för hål i magen. Ni studenter sjukskrivna många gånger för hål i magen. Gå nu och laga hålen i magen.”
- sid. 21.

”Där stannade jag en stund med ansiktet vänt mot himlen och regnet, som var glest och varmt, och jag tänkte att jag ville bli älskad, mest av allt i hela världen villa jag bli älskad, och berörd, för min hud höll på att få fnatt efter miljarder år av ensamhet, och jag ville bli allt jag någonsin drömt om att få bli, vad det nu var, jag visste inte, […]”
- sid. 35.

”Jag var, som Joakim uttryckte det, >>överkänslig med alla sinnen<<. För att inte helt slukas av allt jag förnam och förlora mig själv i det, var jag därför tvungen att med jämna mellanrum koppla bort verkligheten. Detta gjorde jag genom att gå in i mörkret (min svarta kokong), eller om man så vill, depressionen.”
- sid. 45.

”>>Han kan inte köpa min kärlek<<, skrev hon.
Hon hade alltid ont om pengar, så på sätt och vis var det starkt gjort, även om jag tyckte att hon gott kunde utnyttja honom på det enda sätt han förmådde visa att han höll av henne.
>>Är kärlek alltid mer värt än pengar?<< skrev jag i ett mejl tillbaka.”
- sid. 46-47.

”- De har röda skosnören, sa han, då är de bara anarkister. Nynassar har vita skosnören.”
- sid. 54.

”- Själv är jag ju inte här för att jag är aktiemissbrukare, sa han, utan för att jag som Börsrummets ordförande har ett ansvar för mina medlemmars hälsa.
– Jag är inte heller aktiemissbrukare, skyndade sig en kille i sosseflocken att säga. Jag är bara här för att informera om riskerna med att bli kapitalist. Och det tänker jag ju inte bli. Inte socialist heller för den delen, även om jag är med i SSU.
– Jag fattar inte att det är tillåtet för kommunister att gå på Handels, sa Angelica. Själv är jag med i MUF och det borde vara ett krav för att få börja här.
– Jag tycker att vi håller oss till dagordningen istället för att diskutera oväsentligheter, sa BO.
– Vilken dagordning? sa en av de tre nervösa Börsrummetkillarna.
– Vilka oväsentligheter? sa jag.”
- sid. 64.

”När man själv rasar, var finns nåden?”
- sid. 68.

”Det var våren. Med den kom alltid deppigheten. Ljuset var obarmhärtigt. Jag kände mig skyddslös och naken och ville bara gråta.”
- sid. 68.

”- Kärlek är alltid mer värt än pengar, viskade hon som svar på frågan jag skickat i mitt senaste mejl, för kärlek är evigt och det är inte pengar.
– Hur vet du det? frågade jag.
– Jag går på känsla, sa hon, varpå hon bad mig luta mig bakåt en smula så att jag inte tippade över räcket.”
- sid. 68.

”- Fast ibland är den godaste gärningen djupt självisk, sa han utan att förklara sig närmare.
Kanske menade han att man måste bära sig själv innan man kan bära andra. Att man måste älska sig själv innan man kan älska andra. Fast vad är hönan och vad är ägget? Kanske visste man inte att man inte bar sig själv förrän man släpat omkring på en massa andra människor en tid och kanske var man oförmögen att ge sig själv kärlek om man inte först älskade andra människor?”
- sid. 85.

”Man får inte tillåta sig själv att sjunka så lågt att man börjar fundera på självmord.”
- sid. 87.

”- Människans frihet är begränsad, sa han, fast det finns de som tycker att man får göra vad som helst med sig själv, som att sälja sig själv som slav och att ta livet av sig. Men man får inte frivilligt göra sig så ofri att man aldrig mer kan bli fri.”
- sid. 87.

”Jag undrade om det var lätt eller svårt att bli som han. Om det var ett val. Om det var hans eget ansvar. Jag undrade vad han tänkte om mig. Kanske att jag var som alla andra med tak över huvudet och en hyfsad social trygghet. En självupptagen egoist som inte visste någonting om hans verklighet och som inte heller ville veta. Som istället hänvisade till myndigheterna. Men myndigheterna började alltmer hänvisa vidare till frivilligorganisationerna. Frivilligorganisationerna gick på knäna. Frälsistanterna åldrades och inga brydde sig om att ta över efter dem. Generation x hade lärt sig att leva efter mottot >>sköt dig själv och skit i andra<<. Alla skyddsnät drogs undan. Den som började sjunka fortsatte att sjunka. Och sjunka. Och till slut gömde man sig djupt inne i en sovsäck och hade en plastpåse med tomburkar bredvid sig.
Det här är Sverige tvåtusen år efter Kristus, tänkte jag, och vi behöver en Frälsare.”
- sid. 91.

”- Tror du att man ökar i värde om någon plötsligt börjar älska en? frågade hon när vi satt på den vanliga bänken och sög på hennes laxerande halstabletter.
– Jag tror att man tror det i alla fall, sa jag, precis som att man tror att man mår bättre när man äter sockerpiller.
– Så det gills inte?
– Jo, sa jag, det gills väldigt mycket, men det går inte ihop för mig, för Leandersson har sagt att man har ett konstant värde, som guldet under guldmyntfoten, och det värdet kan varken öka eller minska, vad som än händer runtomkring.
– Det värdet är kanske en slags miniminivå som man aldrig kan sjunka under, fast man känner sig värdelös, föreslog Karolina.”
- sid. 96.

”Jag hade ont i huvudet av att tänka så mycket hela tiden, av att hela tiden ifrågasätta det jag tänkte och därtill ifrågasätta att jag ifrågasatte det jag tänkte och inte bara lät det vara. Jag ville inte vara komplicerad. Jag ville inte heller vara okomplicerad, för det lät tråkigt och Svensson-aktigt.”
- sid. 97.