Citatbomb

Citat ur The Return of Hjärtans Fröjd av Per Nilsson:

”- Vet du var sadisten sa när masochisten bad att bli piskad?
– Nej.
– Just det.”
- kap. Den alternativa berättelsen, sagan berättad av henne, sid. 87.

”Bortom min nästipp börjar världen. Resten av världen. Ett tunt lager hud skiljer mig från världen. Och världen är stor och tung och tränger sig på, från alla håll, hela tiden. Vill invadera mig. Gör ont.”
- kap. Hur filosofin har uppstått, sid. 89.

”Det går inte, det är bortkastat, vi kommer bara att göra illa varandra. Förr eller senare. Du kommer att hata mig. Din berättelse om kärleken kommer inte att stämma med min berättelse. Allt är bara spel och lögner. Människor kan inte komma varandra nära. Allt är bara egoism. Och sex. Människor är bara brunstiga djur. Rovdjur. Våra leenden är hotfulla rovdjursflin.”
- kap. Man kan älska/hur många människor som helst samtidigt/men bara vara förälskad i en åt gången, sid. 100.

”Efteråt kan man inte bli vänner. Okej. Men om den man älskat visar sig vara nån helt annan. Efteråt. Om hennes hjärta är helt djupfryst, iskallt och stenhårt. Om man inte har nån mikrovågsugn.”
- kap. Man kan älska/hur många människor som helst samtidigt/men bara vara förälskad i en åt gången, sid. 101.

”Konsten att gå över en skolgård och samtidigt se helt naturlig ut. Inte så lätt som det kan tyckas. Höger, vänster, höger, vänster, händerna i fickan, nej inte händerna i fickan, men inte pendla med armarna så där som en hurtig vandringsman heller, höger, vänster, höger, vänster, stadigt och rakt, darra inte, glöm allt, glöm alla tankar du tänkt de senaste dagarna, sopa bort alla minnen, begrav alla känslor […]”
- kap. The Return of Ann-Katrin, sid. 105.

”Han är ett mobbingoffer, jag förtrycker honom. Varför kan jag inte bara vara lite schysst, lite hygglig. I stället för att vara småtaskig hela tiden och hoppas att han ska hitta någon ny lekkamrat.
Men han verkade inte helt förtryckt, för nu flinade han igen och sa nånting om att fy fan vad jag var full i måndags kväll, och fy fan att jag spydde inne på discot och att vakten slängde ut mig och var helt pissed off och fy fan vad kul vi hade och han hade träffat en finfin brud från Petri och hoho något horny alltså men fin som fan och …
Jag såg rakt in i hans ögon medan han babblade och bestämde mig för att fortsätta mobba honom.”
- kap. Greatest Hits of my Life, sid. 118.

”Visst, mamma. Men glöm inte bort vem du var när du var sjutton.”
- kap. Bordtennis, bowling, sid. 157.

Citat ur Ska det här kallas kärlek? av Tor Fretheim:

”Kontroll, tänkte Lasse, det gäller väl att skaffa sig kontroll över sina känslor. Och jag måste få kontroll över sorgen. För sorg är full av svåra känslor.
Kontroll är att inte visa känslor, tänkte han. Kontroll är att stänga inne de där känslorna. Låtsas som om de inte fanns där. Kanske är det bäst så. Det är bäst för pappas skull. Och kanske är det bäst för min egen skull också, tänkte han.”
- kap. 2, sid. 9.

”Hon kunde kasta lite ljus i hans mörka vrår, men han aktade sig så att inte det ljuset blev för farligt för honom. Det fanns så mycket i detta mörker som han måste ha för sig själv.”
- kap. 26, sid. 66-67.

”Kanske stod de ändå allihopa och väntade på att någon skulle vilja lyssna på dem. Lyssna medan de berättade historien om sig själva. För alla människor måste väl ha en historia att berätta, tänkte Lasse.”
- kap. 28, sid. 77.

”FÖRSÖK ATT SE IN I MIG! SE PÅ MIG HÄR INNE I MITT SKAL. SE VEM SOM FINNS HÄR INNE JAG KAN INTE BERÄTTA DET FÖR DIG. DU MÅSTE TITTA EFTER SJÄLV.”
- kap. 37, sid. 119.

Citat ur Rebell med frusna fötter av Johanna Nilsson:

”Jag kom att tänka på termen humankapital och om det, likt vanligt kapital, verkligen kunde förbrukas.
Jag frågade Karolina. Hon sa att hon också tänkt en del på det och dragit slutsatsen att det visserligen kunde förbrukas, men aldrig så mycket att det inte fanns någonting kvar. För något fanns alltid kvar och något kunde alltid växa sig lika stort som förut. Något kunde alltid komma igen. Något var inte alltid medvetet om det. Något lärde sig att tro att det var permanent bankrutt och värdelöst och enbart dög till att sitta under ett träd och dela flaska.”
- sid. 12.

”På kort sikt gäller att vid ökad inflation så sjunker arbetslösheten och vice versa (det s.k. Phillipssambandet).
Jag undrade om det kunde finnas ett liknande samband mellan slöddret och människovärdet.”
- sid. 17.

”[…] sträckte jag ut mig på takpannorna bredvid min bästa kompis och berättade för henne och himlen att jag skulle bli statsminister och filmregissör när jag blev stor. Båda två trodde mig. Sedan sa min bästis att jag inte skulle tro att jag var något för det var jag minsann inte och för övrigt så var det jävla töntigt att vara duktig i skolan, särskilt i matematik och svenska. Jag svalde orden och fick ont i magen. Några år senare började jag magra. Depressionen sköljde in i mig. Läkarna petade på mina stickor till armar och ben och uppmanade mig att inte ta allt så allvarligt och inte få ångest i närheten av mat.”
- sid. 19.

”- Ah, Karolina och Stella, sa han. Middag i KAW-salen för alla hungriga studenter, mycket god mat, gratis, Arthur Andersen bjuder, gå nu dit flickor och bli mätta så blir Arif glad, han inte tycker om att ni magrar för ni har för mycket att göra och bara dricker kaffe och ni får ont i magen och magen går hål och ni sjukskrivna. Jag sjukskriven ingen gång för hål i magen. Ni studenter sjukskrivna många gånger för hål i magen. Gå nu och laga hålen i magen.”
- sid. 21.

”Där stannade jag en stund med ansiktet vänt mot himlen och regnet, som var glest och varmt, och jag tänkte att jag ville bli älskad, mest av allt i hela världen villa jag bli älskad, och berörd, för min hud höll på att få fnatt efter miljarder år av ensamhet, och jag ville bli allt jag någonsin drömt om att få bli, vad det nu var, jag visste inte, […]”
- sid. 35.

”Jag var, som Joakim uttryckte det, >>överkänslig med alla sinnen<<. För att inte helt slukas av allt jag förnam och förlora mig själv i det, var jag därför tvungen att med jämna mellanrum koppla bort verkligheten. Detta gjorde jag genom att gå in i mörkret (min svarta kokong), eller om man så vill, depressionen.”
- sid. 45.

”>>Han kan inte köpa min kärlek<<, skrev hon.
Hon hade alltid ont om pengar, så på sätt och vis var det starkt gjort, även om jag tyckte att hon gott kunde utnyttja honom på det enda sätt han förmådde visa att han höll av henne.
>>Är kärlek alltid mer värt än pengar?<< skrev jag i ett mejl tillbaka.”
- sid. 46-47.

”- De har röda skosnören, sa han, då är de bara anarkister. Nynassar har vita skosnören.”
- sid. 54.

”- Själv är jag ju inte här för att jag är aktiemissbrukare, sa han, utan för att jag som Börsrummets ordförande har ett ansvar för mina medlemmars hälsa.
– Jag är inte heller aktiemissbrukare, skyndade sig en kille i sosseflocken att säga. Jag är bara här för att informera om riskerna med att bli kapitalist. Och det tänker jag ju inte bli. Inte socialist heller för den delen, även om jag är med i SSU.
– Jag fattar inte att det är tillåtet för kommunister att gå på Handels, sa Angelica. Själv är jag med i MUF och det borde vara ett krav för att få börja här.
– Jag tycker att vi håller oss till dagordningen istället för att diskutera oväsentligheter, sa BO.
– Vilken dagordning? sa en av de tre nervösa Börsrummetkillarna.
– Vilka oväsentligheter? sa jag.”
- sid. 64.

”När man själv rasar, var finns nåden?”
- sid. 68.

”Det var våren. Med den kom alltid deppigheten. Ljuset var obarmhärtigt. Jag kände mig skyddslös och naken och ville bara gråta.”
- sid. 68.

”- Kärlek är alltid mer värt än pengar, viskade hon som svar på frågan jag skickat i mitt senaste mejl, för kärlek är evigt och det är inte pengar.
– Hur vet du det? frågade jag.
– Jag går på känsla, sa hon, varpå hon bad mig luta mig bakåt en smula så att jag inte tippade över räcket.”
- sid. 68.

”- Fast ibland är den godaste gärningen djupt självisk, sa han utan att förklara sig närmare.
Kanske menade han att man måste bära sig själv innan man kan bära andra. Att man måste älska sig själv innan man kan älska andra. Fast vad är hönan och vad är ägget? Kanske visste man inte att man inte bar sig själv förrän man släpat omkring på en massa andra människor en tid och kanske var man oförmögen att ge sig själv kärlek om man inte först älskade andra människor?”
- sid. 85.

”Man får inte tillåta sig själv att sjunka så lågt att man börjar fundera på självmord.”
- sid. 87.

”- Människans frihet är begränsad, sa han, fast det finns de som tycker att man får göra vad som helst med sig själv, som att sälja sig själv som slav och att ta livet av sig. Men man får inte frivilligt göra sig så ofri att man aldrig mer kan bli fri.”
- sid. 87.

”Jag undrade om det var lätt eller svårt att bli som han. Om det var ett val. Om det var hans eget ansvar. Jag undrade vad han tänkte om mig. Kanske att jag var som alla andra med tak över huvudet och en hyfsad social trygghet. En självupptagen egoist som inte visste någonting om hans verklighet och som inte heller ville veta. Som istället hänvisade till myndigheterna. Men myndigheterna började alltmer hänvisa vidare till frivilligorganisationerna. Frivilligorganisationerna gick på knäna. Frälsistanterna åldrades och inga brydde sig om att ta över efter dem. Generation x hade lärt sig att leva efter mottot >>sköt dig själv och skit i andra<<. Alla skyddsnät drogs undan. Den som började sjunka fortsatte att sjunka. Och sjunka. Och till slut gömde man sig djupt inne i en sovsäck och hade en plastpåse med tomburkar bredvid sig.
Det här är Sverige tvåtusen år efter Kristus, tänkte jag, och vi behöver en Frälsare.”
- sid. 91.

”- Tror du att man ökar i värde om någon plötsligt börjar älska en? frågade hon när vi satt på den vanliga bänken och sög på hennes laxerande halstabletter.
– Jag tror att man tror det i alla fall, sa jag, precis som att man tror att man mår bättre när man äter sockerpiller.
– Så det gills inte?
– Jo, sa jag, det gills väldigt mycket, men det går inte ihop för mig, för Leandersson har sagt att man har ett konstant värde, som guldet under guldmyntfoten, och det värdet kan varken öka eller minska, vad som än händer runtomkring.
– Det värdet är kanske en slags miniminivå som man aldrig kan sjunka under, fast man känner sig värdelös, föreslog Karolina.”
- sid. 96.

”Jag hade ont i huvudet av att tänka så mycket hela tiden, av att hela tiden ifrågasätta det jag tänkte och därtill ifrågasätta att jag ifrågasatte det jag tänkte och inte bara lät det vara. Jag ville inte vara komplicerad. Jag ville inte heller vara okomplicerad, för det lät tråkigt och Svensson-aktigt.”
- sid. 97.

Citat ur Please Kill Me - The Uncensored Oral History of Punk av Legs McNeil och Gillian McCain:

“Rock & roll is so great, people should start dying for it. You don't understand. The music gave you back you beat so you could dream. A whole generation running with a Fender bass . . .
The people just have to die for the music. People are dying for everything else, so why not the music? Die for it. Isn't it pretty? Wouldn't you die for something pretty?
Perhaps I should die. After all, all the great blues singers did die. But life is getting bigger now.
I don't want to die. Do I?”
- (Lou Reed) kap. Prologue, sid. 24.

“That's why I never got into shooting dope a lot, because you'll be having a good time, and all of a sudden, everyone will start running off into the bathroom. If you're going to do drugs, just do them in front of everybody. Don't be running off into the bathroom. It's rude.”
- (Eileen Polk) kap. Tuinals from Hell, sid. 355.

Citat ur När kommer du tillbaka? av Marika Kolterjahn:

”Innan jag hunnit längta eller ens tänka på det är tiden inne att flytta hemifrån.”
– Kap. 1, sid. 9.

”Här är alla alternativa människor samlade, de som varit speciella på högstadiet, svartklädda, uttrycksfulla, konstnärliga. När alla är samlade i samma rum är de inte så annorlunda längre, utan nästan pinsamt lika varandra.”
– Kap. 5, sid. 14.

”Vi sitter där bredvid varandra och är tysta en stund. Hon har gett mig mycket att tänka på. Jag tänker: Vad rädd hon har blivit, för ensamhet, för människor, för livet utanför hemmet. Nu litar hon på mig. Nu tar hon tag i mig. Tänk om jag inte kan leva upp till hennes förväntningar? Tänk om jag sviker henne?”
– Kap. 17, sid. 48.

”Jag kan inte hjälpa att jag tycker att det är skönt att ha flyttat ifrån mamma och pappa. Vi är världens normalaste medelklassfamilj, utan allvarliga problem. Jag borde vara jättenöjd. Men de senaste åren har vi bråkat så mycket. Hela tiden tjat, skrik och smällar i dörrar, eller outhärdliga tystnader. De är så jobbiga hela tiden. Så mänskliga och futtiga. Egentligen är det väl jag, jag har haft en syn på mina föräldrar som fantastiska, och sedan jag blev tonåring har jag blivit medveten om helt nya saker. Där har jag börjat se bristerna. Mamma och pappa har blivit en besvikelse.”
– Kap. 24, sid. 64.

”Jag vet ju att hon vill en massa saker. Ändå stänger hon bara in sig och gör allt omöjligt. Som om hon lade sig i en kista och stängde locket och lät sig hissas ner i en jordhåla, och sedan bara låg där med bultande hjärta och andades i väntan på att livet skulle ta slut.
Eller om hon väntar på att någon ska komma och rycka tag i henne och ta med henne så att livet kan börja.
Är det mig det hänger på? Är det bara jag som kan rädda henne?”
– Kap. 67, sid. 166.

”Plötsligt känner jag mig förkrossad. Jag är ju ingenting utan henne, förstår hon inte det? Vi hade ju kommit varandra nära. Det brukar inte bli så för mig. Jag brukar aldrig berätta något om mina innersta känslor. Hon tog fram det ur mig.”
– Kap. 73, sid. 176.

”Jag behöver så mycket. Så mycket kärlek. Bara det kan göra mig mjuk.”
– Kap. 79, sid. 189.

Citat ur Känn Pulsen Slå av Berny Pålsson:

”Innerst inne är jag bara en övergiven barnunge, hur många vänner som än rör sig omkring mig, hur hyllningar och bevis på kärlek jag än får, hur mycket jag än lyckas med så finns alltid känslan kvar av att vara en mörkrädd flicka ensam i ett nedsläckt rum som ropar på mamma eller pappa och trycker den där slitna filten tätare inpå sin kropp. Det finns ingen som är räddare, mindre eller så desperat som ett sådant barn.”
- Kap. Desperat dans, sid. 20-21

”Världen räckte inte till, jag ville leva för mycket, jag fick till sist inte längre plats här. Allt som återstår är ingenting.”
- Kap. Naken i dagsljus, sid. 41.

” ”Det slår mig att jag ständigt måste ha en eller flera besattheter i mitt liv för att överleva. Något som driver mig till spetsen, genom eldhavet, till smärtans njutning. Jag kan inte sakta ner nu, manin tar över, känslorna blir galna och jag drunknar i besattheten.” ”
- Kap. Jag skriker tills lungorna kollapsar, sid. 144.

”Kriga för min rätt att vara trygg och andetag av eld. Det går för snabbt, jag hinner inte andas, Jag är trött på min egen existens, på att börja om och försöka igen, att svälja livet med hull och hår när jag vet att jag till sist ändå kräks upp det igen […]”
- Kap. Jag skriker tills lungorna kollapsar, sid. 144-145

Citat ur Hjärtans Fröjd av Per Nilsson: 

” ”KATTEN är till sin natur mjuk, smidig, kokett och falsk; och med sina silkesmjuka tassar lockar den till smekningar, men återgäldar med att lemlästa den smekande handen.”
     Fritt efter Sopjus Schacks Physiognomiske Studier, 1880.”
- kap. Ett vykort, sid. 22

Citat ur Du & Du & Du av Per Nilsson:

”Fråga: Vem säger att utseende inte är viktigt?
Svar: De fula.
De fula och de duktiga säger att utseende inte spelar någon roll. […] De som i verkligheten får nöja sej med kutryggiga och finniga glasögonormar, magra och bleka killar med bra betyg som kan en massa fina ord och har en massa teorier, men inte ett enda hårstrå på bröstet.
De vackra får de vackra de fula får de fula. Så är det.
Och de fula har bestämt: Utseende är inget viktigt. Det inre är viktigare än det yttre. Och storleken spelar ingen roll.
Ha, ni skulle bara veta, systrar!”
- kap. Zarah, sid. 17.

”- Katter kanske också vet att de ska dö. Katter kanske också har en religion. Det finns kanske kattjesus och kattgud.
– Katter skulle inte hålla på och slicka sej i röven hela tiden om de vore religiösa, säger Nils med ett flin.”
- kap. Nils, sid. 39.

”- Jo, jag drömde att jag hade en tvillingsyster. En flicka som var min spegelbild. Jag drömde om allt vi gjorde tillsammans, och när jag vaknade saknade jag henne. Jag saknade henne så mycket att det gjorde ont. Jag saknade henne så att jag frös. Jag ville inte vakna ur min dröm. Och jag stod framför spegeln varenda dag, och det jag såg i spegeln var inte en bild av mej själv, det jag såg var min försvunna syster.”
- kap. Zarah, sid. 57.

”Fråga: Vad är en Man?
Svar: En luden varelse
som alltid har rätt,
som alltid vill tävla,
som vill vinna,
som vill slåss,
som vet bäst,
som kan mest,
som vill bestämma,
som vill styra,
som slutat växa,
som slutat lära något nytt,
som inte längre blir nyfiken och
som har svar på alla frågor.”
- kap. Nils, sid. 63.

”Även om man inte vill bli vuxenförvuxen så måste man ju lämna det trygga fågelboet någon gång. Prova vingarna. Kasta sej ut i världen. Se något nytt, lära något nytt.”
- kap. Nils, sid. 64.

”Då var jag en annan, tänkte Nils. Då levde jag ett annat liv. Då var jag fullt upptagen av att leva. Leva och drömma och krocka med verkligheten, om och om igen.”
- kap. Nils, sid. 111

”Han känner sitt hjärtas slag. Han tänker: Nu kysser luftens syre mitt blod. Puss puss. Nu pulserar blodet i min kropp, nu lever jag. Nere i jorden bor de som inte längre andas. Där ska jag också bo en gång.
Vad finns det att vara rädd för? tänker Nils.
Nu lever vi. Sedan är vi döda. Vad finns det att frukta?”
- kap. Nils, sid. 111-112.

”Under honom jorden. Han känner jordens tunga kyla mot ryggen.
Hela den tunga jorden under honom. Han kan känna hur den drar:
Ja, jag ska komma till dej, viskar han. Men inte nu, inte ännu.
Jorden drar, jorden kallar, den svarta tunga joden där nere. Ja, jag kommer. Men inte ännu. Först ska jag leva.
Tack, om jag får. Av nåd, tack. Ge mej livstid, tack.
Jag har ju precis lärt mej: Det finns inget att vara rädd för. Livet är ett vackert och spännande äventyr.”
- kap. Nils, sid. 112.

”Brukade du inte fantisera om att bli tokig? Om att bli lite lagom tokig?
Jo, det är sant. Lagom tokig ville jag bli. Inte helgalen, inte en sån som sitter i madresserad cell och smörjer in sej själv i sin avföring, inte en sån som stänger in sej i sej själv och stänger omvärlden ute. Nej, lagom tokig ville jag vara.
Varför ville du det?
Jag vet inte. För att bli omhändertagen väl, för att slippa ta något som helst ansvar för mej själv. Ha en säng plats på ett Hem eller ett Dårhus och bli klädd i ljusa kläder. Med milda människor omkring mej och andra lagomtokiga.
Men det var något mer, va?
Ja. Jo. Där på Hemmet skulle jag skapa genial dårkonst. Skriva en roman eller en diktsamling. Måla. Skapa mästerverk på väggarna med blyertsstift instuckna under naglarna. En Wölfli, en Hill, en Munch, en Hermelin, en Dostojevskij, en …
Pubertala pojkdrömmar, eller hur?
Jo, jovisst. Pubertala pojkdrömmar.”
- kap. Nils, sid. 171.

”Skogen är stor nog för att gå vilse i, om man verkligen försöker och om man väljer att inte följa de markerade spåren, men den är knappast tillräckligt stor för att man ska förbli vilse. Om du fortsätter gå hittar du förr eller senare hem.”
- kap. Zarah, sid. 189.

”Hon känner inte igen honom, men hon vet vem han är: Min spegelbror, tänker hon. Du kom till slut. Du var en bror och inte en syster. Det gör ingenting. Det är bra.”
- kap. Zarah och Nils, sid. 248.

”Finns det inga vanliga människor? tänker Zarah. Allvarligt talat: Finns det inga normala människor?
Människor som bara är intresserade av sitt utseende och sina kläder och av att tjäna pengar och av att supa sej fulla till helgen. Och sex.
Människor som är lika enkla och normala inuti som de ser ut att vara på utsidan. Finns det några såna?”
- kap. Anon, Zarah och Nils, sid. 263.

”Och gräset är grönt och himlen är blå och molnen som seglar förbi där uppe är ulliga och det är sommarens första dag och barnen leker och på en bänk sitter en ensam kvinna och läser en bok.
– Får man det? mumlar Nils för sej själv. Får man vara lycklig? I den här världen, i den här tiden. Allt det onda som finns, alla hot och alla orättvisor. All kamp som borde föras. Får man vara lycklig då?
Nils, du tänker för mycket.
Alla svar kan du inte få.
Jag vet jag vet.”
- kap. Anon, Zarah och Nils, sid. 267.

Citat ur Dit man längtar av Ylva Karlsson:

”Det här är inte ännu utan snart, om en tid, om ett tag. Det här är det som väntar runt hörnet, runt kröken, eller inte ens så, det här är det som syns därborta framåt vägen om man kisar genom soldiset eller vad det är som skymmer.
Det här är snart och strax men inte riktigt än.”
– Sid. 5.

”Hon tänker på sin dröm. Jag längtar till landet som icke är, tänker hon, viskar hon tyst tyst, eller mimar snarare, formar munnen försiktigt, jag längtar till landet som icke är, och så ler hon lite.”
– Sid. 7.

”Det ringer ord i henne, eller rinner, och hon låter dem rinna och det är skönt och stilla.”
– Sid. 10.

”Hon bor faktiskt i den här staden, då måste hon våga besöka den.”
– Sid. 22.

”Och hon ser och hon ser och undrar hur hon kunnat vara så blind, hur hon kunnat undgå att se och hur andra kan.
En morgon när hon åker nerför rulltrappan tittar hon noga på varje människa hon ser och undrar om de vet, om de förstår och varför de i så fall bara fortsätter att åka där i rulltrappan, varför de inte skriker att allt måste ändras, nu, direkt, ingen sekund att förlora. Hon tänker att hon vill ropa åt dem och förklara.
Så är det där i Hedvig, allt är nytt, världen är en annan. Världen är en annan och Hedvig ser på den och den är annorlunda, människorna är nya eller går med andra steg, husen är nya, de trasiga husen är nya när Hedvig ser på dem. Orden är nya, det är samma ord som förut men de betyder andra saker. Och ändå. Något har förändrats i henne, något har långsamt växt sig större och något annat krympt och blivit litet.
Som om tyngdpunkten i hennes kropp förskjutits till en annan plats.
Som en ny ton i hennes färgskala eller ett nytt ljud hennes öron förut inte uppfattat, som en förskjutning i allt, en ny vinkel och ett halvt varvs vridning.”
– Sid. 60.

”Är jag söt nu? frågar hon sin bild i spegeln och tittar kritiskt på den med det hon tror är någon annans ögon.”
– Sid. 75.

”Det är vackra dagar sen, vänskapsdagar, och Hedvig säger saker till Marija som hon aldrig sagt till någon, som hon inte vetat att det gick att säga och hon tänker på det, på att man vet saker, tänker saker, men att man inte funderar över om någon annan kan förstå dem, på om man kan förklara, förrän man plötsligt en natt gör det. Försiktigt går man med sina ord, pekar med dem på sådant man aldrig visat, hemliga träd och blommor i ens innanskog, stigar under granarna och färgen, tonen som är längtan.”
– Sid. 82.

”Det är lätt att smyga runt någon som smyger runt en själv. Att följa efter någon som inte försöker gå. Som en tråd emellan dem i luften.”
– Sid. 86.

”Alltid tänker man, sägs det. Hela tiden, varje vaken sekund. Men det är inte sant. Ibland släpper tanken taget om en och man svävar i sig själv utan att vara medveten om det, för så fort man kommer på det är det en tanke och då slutar man att sväva. Som när tecknade figurer springer över kanten på ett stup och vidare rakt ut i luften och först när de ser avgrunden under sig faller de.”
– Sid. 92.

”Ibland är platser magiska, förtrollade och nya. Som portar till en annan värld. Man går från en mörk portgång i ett fult hus i en stad och kommer ut på en gård där löven än röda och en fågel sjunger och plötsligt är allt annorlunda. På ingen tid förändras allt, allt i en blir nytt och vackert men man kan inte säga varför, man vet inte skillnaden och skulle någon fråga vad som ändrats är det egentligen ingenting.”
– Sid. 104.

”Skratt att leva. Att leva. Att leva och vakna om morgonen och leva.
Att man har kropp, kropp att sträcka på i morgonsolen, kropp att springa, kropp att känna stenar och barr under nakna fötter, kropp att simma i ett vatten som är för kallt.
Att leva, att leva från magen ut i fingertopparna. Att huttra, skratta på en brygga, torka sig och stå med fuktigt hår.
Att leva, att ha kropp, kropp med jubel i, kropp med ögon som kan se en annan människa i vattnet och öron som kan höra den där andra människan, skrattet, stänkandet och rösten som säger, Lär mig simma. Kropp att höra skratt och kropp att åter känna det där kalla vattnet, kropp med mun att ropa, Kom då! kropp med händer att hålla den där andra människan, med händer att minnas den där andra människan.
Att vakna. Att leva och vakna om morgonen av jublet i sin kropp.”
– Sid. 111-112

”Hon jag älskar hon, är en fågel, är en fågel, är en sparv, är en liten ensam flicka, hennes ögon de är vackra, de är stjärnor, de är solar de är mina. Hennes händer de är vingar, hon är vacker hon jag älskar, hon är min och hon är vacker, när hon ler så kan jag flyga, när hon skrattar så jag flyger, hon är min och hon är bäst.
Du är min finaste vän, du är min vackraste vän. Du är min, du är prinsessa, du är fåglarna och du är solen, du är vattnet, du är himlen, du är träden, du är gräset, du är husen, du är taken, du är vattnet som glittrar, du är molnen, du är min.”
– Kap. Vad Hedvig sjöng när hon gick över Västerbron i morgonsolen, sid. 130.

”Min lilla mamma, tänker hon och där finns en sådan där ömhet i henne som blir när man plötsligt kan något ens mamma inte kan, hon liksom krymper om man tycker om henne på ett nytt sätt.”
– Sid. 136.

”Om kärleken är blind?
Nej, kärleken är inte blind. Kärleken är seende. Vad ingen annan ser, det ser kärleken. Varje fläck på en hud ser kärleken och rör vid.”
– Sid. 140.

”Man är två. Man är två och allt är annorlunda. Man är ett plus ett, är två. Inte delbart två, utan två som sitter ihop och inte kan bli ett plus ett igen. Man är två och i varje etta ingår det, i båda ettorna finns kunskapen om att egentligen så är man två. Är två.
Är två.
Som en sång och en trygghet.
Man är två och det gör allting enklare och nytt och det ska alltid vara så. Man är två och det enda som är konstigt är att det inte alltid varit så och att man inte alltid vetat. Och man tänker att man längtat nästan hela livet och då måste man ha vetat, nästan vetat i alla fall. Så tänker man för inte kan man fatta att man inget anat ens.
Man är två och allting är så stort att man vaknar av det om natten och måste tänka på det, på att det är så stort och så självklart och så enkelt och man blir full av andakt eller vördnad som inför något heligt. Gräs som gror och fåglar som får ungar och att det hela tiden fortsätter och går runt, att varje år är allting nytt och ändå samma för att det viktiga är det samma. Så ligger man där och tänker, på livet, på det som är livet och det är samma sak, det är också stort och självklart och enkelt. Man ligger alldeles stilla för det är så viktigt och så nytt och man är rädd att tappa bort det för det är svårt att riktigt hålla i en tanke som man inte helt förstår och man blir full av högtidlighet som man blir ibland inför livet och sen somnar man igen, långsamt.
Och när man vaknar om morgonen minns man bara otydligt med det finns kvar i en som värmen i en klippa om kvällen, och man ler och man är två.”
– Sid. 147-148.

”Mage, tänker hon, navel, höftben.
Min mage, tänker hon, min.
Mina höftben, mina bröst, mina nyckelben, mina armhålor, tänker hon och huden på insidan av hennes arm är len. Hon lyfter på täcket och ser ut över sin kropp. Hon ler.
Jag är vacker, tänker hon inte, tänker hon nästan, vågar hon inte tänka. Men känner hon, känner hon i huden och i fingertopparna.”
– Sid. 203.

”Hon vill skrika, För alltid, och, Jag stannar, jag stannar, jag stannar.
Och ändå inte.
Hon tänker att det är märkligt. Att det alltid är just där. Alltid och evigt och oändligt. Och att hon ändå tänker att det inte alltid kommer att vara så.
Hon tänker att hon önskar att hon var en sån som stannar.”
– Sid. 209.

Citat ur Det här är allt; Cordelia Kenns kuddbok av Aidan Chambers:

”Jag har alltid behövt lång tid för att lära mig vissa saker här i livet. I synnerhet om det handlar om mig själv. Eller ska jag kanske säga ”mina” själv? För faktum är att jag aldrig, inte ens som liten flicka, känt mig som bara ett jag, bara som en person. Jag har alltid känt att jag är betydligt fler än så. Vi har till exempel mitt skämtsamma jag och mitt sura och tjuriga jag och mitt fräcka och snuskiga jag. Vi har mitt besserwisser-jag och mitt blyga viol-jag som aldrig kan fatta minsta beslut. Mitt stökiga kläder-över-hela-rummet-jag och mitt maniskt pedantiska jag, som vill ha rummet minimalistiskt och Zen-stylat in till n-te graden. Mitt självsäkra, övermodiga jag och mitt ödmjuka, förståndiga och bra-lyssnare-jag. Mitt självgoda jag och mitt elaka beräknande jag, mitt fladdriga jag och mitt sentimentala jag. Där finns jag som jag gillar och jag som jag ogillar. Där finns mitt lilla-flick-jag som gillar att leka tramsiga lekar och där finns mitt gammel-gumma-jag som är övertygad om att jag är närmare åttio och på gränsen till senil. […]
Vilket av mina jag som för tillfället visar upp sig och tar kommandot beror på var jag befinner mig, vem jag är tillsammans med, situationen som sådan och vilket humör jag är på.
Är du likadan, eller är det bara jag som är sådan?”
- kap. Bok ett Den röda kuddboxen, sid. 13.

”Visste du förresten att engelskans ”pencil” är besläktat med det latinska ordet för ”liten penis”? Kan inte låta bli att tänka på det varje gång jag använder en. Penna, alltså.”
- kap. Bok ett Den röda kuddboxen, sid. 15.

”Och visst kan man väl älska en plats? Har du upptäckt det än? Vilken plats är din, undrar jag, var finns ditt landskap, ditt självklara hem på jorden?”
- kap. Bok ett Den röda kuddboxen, sid. 21.

”Har du tänkt på att pojkar aldrig kan hålla fingrarna stilla? Män håller inte på så. Är det ett tecken på att en pojke blivit man när han slutar fladdra med fingrarna?”
- kap. Bok ett Den röda kuddboxen, sid. 62.

”Jag vill skriva på ett sätt så att det skrivna är jag – är mitt egentliga jag.
Jag vill skriva så att det jag skriver och sättet jag skriver på är jag, genom valet av ord och ordföljd, genom sättet jag kombinerar orden, grupperar dem, arrangerar dem, orkestrerar dem. För mig är ord både – lika mycket – innehåll som musik.”
- kap. Bok ett Den röda kuddboxen, sid. 86.

”Det finns inget som ord. Jag vill leva med dem, jag vill leva genom dem, jag vill leva för dem. Jag vill leva i dem. Och jag vill ge dem liv och skapa liv med dem. Jag vill forma och omforma världen med dem.”
- kap. Bok ett Den röda kuddboxen, sid. 87.

”Jag skulle inte beskriva mig själv som särskilt tävlingsinriktad. Men kvinnor konkurrerar sinsemellan, vare sig vi tycker om det eller ej. Särskilt när vi blir svartsjuka eller känner oss svikna. Stämmer inte det?”
- kap. BOK TVÅ ur den Gröna Kuddboxen, sid. 231.

”Och så anklagade jag mig själv, ännu en av de där ödesdigra förmågor vi kvinnor har – att omedelbart ta på oss skulden för allt som går snett och inte lägga den på mannen vi älskar.”
- kap. BOK TVÅ ur den Gröna Kuddboxen, sid. 431.

”Varför? Jag avskyr att inte förstå mig själv. Om jag kunde skulle jag vilja vara medveten om varenda liten sak som händer mig varje sekund varje dag och veta och förstå varför det skedde, varför jag gjorde som jag gjorde, varför jag sa som jag sa. Jag vill veta precis allt om mitt liv. Finns det liv, är man vid liv, om man inte är medveten om det? Vad är livet annat än att veta? Vetskap är livet.”
- kap. Ogjort, sid. 97.

”[…] Innan man varit tillsammans med en person dygnet runt, utan att slippa ifrån varandra, kan man inte säga att man verkligen känner henne eller honom. Man måste få se människors smutsiga underkläder och deras sämsta sidor för att veta om man verkligen älskar dem.”
- kap. Kaffesurr nr två, sid. 160.

”Vad är det med de förbannade tonåren, den förbannade puberteten (pubertet – vilket vidrigt ord det är, som får en att vilja bråka med sin pappa och såra honom och vara elak mot honom och försöka reta upp honom? Och inte bara sin pappa, utan vuxna i allmänhet? Men i synnerhet de som har ansvaret för en. Har det något att göra med att man ska frigöra sig? ”Finns sig själv.” Bli självständig. Finns det bara ett sätt att frigöra sig? […]
De vill att vi ska vara självständiga men vill inte att vi ska vara självständiga. Precis som att vi vill och inte vill frigöra oss. Varför handlar livet så ofta om att vilja något och inte vilja det på samma gång? Jag vill bli vuxen, men ibland skrämmer det mig så mycket att jag inte vill det. Jag vill vara kär i Will, men ibland önskar jag att jag inte behövde tänka på honom hela tiden. Jag vill skriva poesi, men på samma gång vill jag inte det eftersom jag vet att det är mer sannolikt att jag misslyckas än att jag lyckas. Är allting ett enda ja-nej. Är vi bara några djävla datorer som bara kan vara djävla 0 eller djävla 1, djävla plus eller djävla minus, djävla positivt eller djävla negativt? Är vi bara några djävla förprogrammerade djävla maskiner? Är vi bara djävla biologi och inget annat, ingen egen djävla fri vilja? Och varför säger jag djävla hela djävla tiden. Det brukar jag aldrig göra. Det är en så djävla löjlig djävla dum djävla urvattnad svordom, och jag hatar grabbigt djävla svärande hur som djävla helst. Det är så djävla obildat.”
- kap. Mrs. B lägger sig i, sid. 167-168.

”Skriver jag för ett framtida jag, ett jag som kommer att finnas när jag är mycket äldre och har börjat glömma och behöver påminnas om hur jag en gång var? Ja, troligen. Men det räcker inte. För det känns som om jag skriver till någon och för någon som finns här just nu. Kanske det jag som skriver, skriver till och skriver för ett eller flera av mina andra jag. Kanske är det mina andra jag som är mina läsare.
En annan sak: kanske är jaget som skriver inte alltid samma jag, utan kan vara vilket som helst av alla mina andra jag? Det skulle förklara varför mina texter inte alltid har samma stil, inte alltid liknar varandra i sättet jag uttrycker mig på eller i det jag skriver om.
Jaget som skriver är det jag som har något som det behöver få fram just då, och jaget det skriver för är det jag som behöver läsa det.
Det måste vara mitt sätt att berätta för mig själv om mig själv.
Det måste vara så jag lär känna mig själv.
Det måste vara därför skrivandet är så viktigt för mig. Och mina dikter är allra viktigast, eftersom de berättar mer om mig själv än något annat. De är det bästa sätt jag har för att berätta för mig själv, inte bara om mig själv utan om alltid.”
- kap. Vem skriver jag för?, sid. 216.

”Practical jokes. De som ägnar sig åt sådant är människor som är så misslyckade att deras enda sätt att få tillfredsställelse och känna sig duktiga är genom att förnedra andra, som inte har en chans att undkomma eftersom de inte vet något om skämtet förrän det utförts. Förresten är practical jokes inte alls något skämt. Det är en form av mobbning och följaktligen en form av övergrepp.”
- kap. Tråkiga saker, sid. 250.

”Hur lätt det är för oss, när vi är unga, att i tilltrasslade lägen håna de vuxna som bryr sig om oss. Hur frestande det är för oss att såra dem mest som älskar oss mest. Det sägs att vi gör det för att vi är biologiskt programmerade att ta reda på var gränserna går, eller hur obegränsad kärleken till oss är. Vi gör det för att vi ska kunna bli oberoende och vuxna. Vi gör det när vi är unga eftersom vi genom att bete oss extremt kan ta reda på vilken kraft och vilken effekt våra känslor och handlingar har på andra. Men den kunskapen gör inte vårt dumma agerande mindre dumt.”
- kap. 2, sid. 444.

”Det finns tillfällen då man inte vet vem man är. Det finns tillfällen då man inte vill veta vem man är. Det finns tillfällen då man vill vara något som man aldrig tidigare tillåtit sig att vara.”
- kap. 15, sid. 510.

” ”Du har inget att tacka mig för. Kärleken är inte någon gåva, den är ett tillstånd. Den finns där eller så gör den det inte. Den är vad den är. Den existerar bara på grund av personen man älskar. Den älskade kan acceptera den eller avvisa den. Min kärlek till dig är en del av mitt liv. Du kan ta emot den eller avstå från den. Det valet är ditt.” ”
- kap. 20, sid. 545.

”När jag har läst en bok som jag verkligen tycker om, en bok som är viktig, då känns det som om den är min. Själva boken, menar jag, just det exemplar som jag läst. Det är som om jag trängde in i sidorna, med alla mina tankar och känslor, medan jag läser dem, så att just den boken, när jag är klar, innehåller hela min läsning.”
- kap. Böcker/Books, sid. 587.

”Jag blir nostalgisk när jag tänker på hur jag var när jag precis hade börjat skolan och var nyfiken på allt. Ibland kan jag till och med bli avundsjuk på det små barnen.”
- kap. Förändringar/Changes, sid. 594.

”Lycka, enligt mig, är vad man känner när ens liv är som det ska vara. Av vilket följer att man är olycklig när ens liv inte är som det borde vara. När man är olycklig kan man bli deprimerad. Depression är vad som inträffar när man överdriver de aspekter av ens liv som gör en olycklig och glömmer de andra, de som inte gör det.”
- kap. Depression & Detox/Depression & Detox, sid. 605.

”Folk som är kära är det mest komiska som finns, eftersom de beter sig så fånigt, men inte själva kan se det just då. Händelser måste vara laddade med starka känslor för att bli komiska efteråt. I själva verket tror jag att det är en av de viktigaste sakerna som finna att säga om humor. I sin mest djupsinniga och mest roande form har den sitt ursprung i starka känslor, även om känslorna och humorn inte överensstämmer i tid. Ju djupare känslor, desto mer humor.”
- kap. Humor & Skrattt/Humour & Laughter, sid. 640.

” ”Bara ord! Vi älskar dem så mycket, både du och jag. Men när det verkligen gäller sviker de oss. För det finns sanningar bortom orden. Det vi pratar om – den kärlek vi känner för varandra, meditationen, Tystnaden – i synnerhet Tystnaden – allt det ligger bortom orden.” ”
- kap. Meditation/Meditation, sid. 667.

”Poesi är musik för tanken.
Av någon anledning som jag inte förstår är poesin min enda kallelse.
Jag önskar jag kunde skriva bra.
Men jag tröstar mig med mr. G.K. Chestertons (1874-1939) ord: om något är värt att göras, är det värt att göras dåligt.”
- kap. Poesi/Poetry, sid. 686.

”Att tillgodogöra sig kunskap är något av det mest erotiska som finns här i livet, tycker jag. Och allra mest erotiskt är det med hemlig kunskap. (Jag måste erkänna att jag ibland känt så när Julie undervisat mig i meditation.) Det betyder inte att det slutar med att man har sex. Inte alls. Det betyder att man känner samma slags upphetsning för det man lär sig som man känner för sex. Inte ett orgasmiskt vrål och utlösande sprut, utan ett slags sjudande erotisk njutning.”
- kap. Lärare/Teachers, sid. 711.

”Jag skriver för att läsa om det liv jag annars inte kan leva.”
- kap. Skriva/Writing, sid. 728.

”Vad lätt det är att glömma vad som håller oss levande, vad det är som hjälper oss när vi är nere. Som om vi föredrar att lida framför att må bättre.”
- kap. Försoning, sid. 742.

Citat ur Blonde av Joyce Carol Oates:

Förord

”När man står innesluten i en cirkel av ljus i mitten av mörkret, då har man en känsla av att vara totalt ensam … Detta kallas offentlig ensamhet … Inför en tusenhövdad publik kan man alltid under en föreställning stänga in sig i denna cirkel, som en snigel i sitt skal … Man kan ta den med sig vart man än går.”
- An Actor Prepares – Konstantin Stanislavskij

”Platsen där man uppträder är helig … där kan skådespelaren inte dö.”
- The Actor’s Freedom, Michael Goldman

”Genialitet är inte en gåva utan ett sätt för människor att under desperata förhållanden tolka livet.”
- Jean-Paul Sartre

---

”Ja, jag såg Döden. Jag hade drömt om Döden natten innan. Många tidigare nätter. Jag var inte rädd.”
- kap. Specialleverans, sid. 19.

”För det finns ingen mening med livet vid sidan om filmberättelsen. Och det finns ingen filmberättelse utanför den mörka biografsalongen.”
- kap. Kyssen, sid. 23

”För vi är inte dem man talar om för oss att vi är, om man inte berättar det för oss. Är vi det?”
- kap. Kyssen, sid. 24.

”För tiden är ju ingenting än andra människors förväntningar på oss. En lek vi inte behöver leka.”
- kap. Kyssen, sid. 25

”De sanna skådespelarna ger sig tillkänna redan tidigt i barndomen, för det är då som man för första gången upplever världen som ett mysterium. Ursprunget till allt skådespeleri är improvisation inför mysteriet.

T. Navarro
The Paradox of Acting”
- kap. Badet, sid. 27.

”[…] så som jag under hela mitt liv skulle komma att känna mig själv genom andras vittnesbörd. På samma sätt som Jesus i Evangelierna bara skildras av andra som sett honom och talat om honom. Jag skulle komma att lära känna min existens och värdet av den existensen genom andras ögon, andra som jag trodde att jag kunde lita på eftersom jag inte litade på mig själv.”
- kap. Badet, sid. 30.

”Det brinner en eld inom mig! Det är vackert!”
- kap. Badet, sid. 31.

”Jag gjorde det som krävdes av mig. Det som krävdes av mig var att jag höll mig vid liv.”
- kap. Badet, sid. 40.

”För det är det kärlek är. Något som skyddar en från att råka illa ut. Om man råkar illa ut, då är kärleken otillräcklig.”
- kap. En stad av sand; 4, sid. 68.

”Erotisk, det betydde att man var ”åtrådd”.
För galenskap är förföriskt, sexigt. Kvinnlig galenskap.
Så länge kvinnan är relativt ung och attraktiv.”
- kap. En stad av sand; 5, sid. 72.

”Var du än är, kommer jag att vara där. Till och med innan du kommer fram till den plats dit du är på väg, kommer jag att vara där och vänta på dig.”
- kap. En stad av sand; 6, sid. 72.

”Var du än är kommer jag att finnas där. Men i skolan var det inte alltid sant.”
- kap. En stad av sand; 6, sid. 74.

”Om det får en att skratta är det komedi. Även om det gör ont.”
- kap. En stad av sand; 6, sid. 84.

”I en film finns det inget oundvikligt händelseförlopp, för allt är förfluten tid. En film kan man köra baklänges lika väl som framlänges. Film kan redigeras hårt. Film kan blekna bort. Film är en förvaringsplats för det som är odödligt om man skulle råka glömma det.”
- kap. Tant Jess och farbror Clive, sid. 92.

”Själen är allt, sanningen gör oss fria, svek och lögner och smärta och ondska är bara mänskliga villfarelser som vi själva orsakat för att straffa oss, och de är inte verkliga; det är bara vår svaghet och vår okunnighet som får oss att ge efter för sådant.”
- kap. Tant Jess och farbror Clive, sid. 92.

”Om jag bara hade varit tillräckligt söt skulle min far ha kommit och hämtat mig.”
- kap. Den förlorade, sid. 94.

”Ändå ska jag tvinga er alla att älska mig och jag ska straffa mig själv genom att förakta er kärlek […]”
- kap. Den förlorade, sid. 95.

”Vart tar du vägen när du försvinner?
Och är du ensam där du är?”
- kap. Den förlorade; 2, sid. 107.

”Jag hade faktiskt ingen stolthet. Och ingen skam i kroppen. Var tacksam för varje vänligt ord eller om någon kille såg på mig. Min unga kropp tycktes mig så främmande, den var som en blomsterlök i jorden som höll på att svälla för att spricka ut.”
- kap. Förbannelsen, sid. 116.

”För jag skulle inte vara lika ensam då. Även om ni skymfade mig allihopa.
För ni skulle inte kunna se på något annat än mig.”
- kap. Förbannelsen, sid. 120.

”Om jag bara kunde ta av mig kläderna. Om jag kunde stå framför er, naken som Gud skapade mig, då – då skulle ni se mig.”
- kap. ”Dags att bli gift”; 5, sid. 147.

”Jag lever i dina drömmar, eller hur? Kom och lev i mina!”
- kap. ”Dags att bli gift”; 5, sid. 151.

”Om jag hade velat skada dig skulle jag kunnat göra det. Men det gjorde jag inte.”
- kap. ”Dags att bli gift”; 6, sid. 156.

”[…] Om det bara är kyssar om kramar det handlar om. Varför är det då så viktigt vilken kille man gör det med?”
- kap. ”Dags att bli gift”; 7, sid. 164.

”En mycket, mycket underlig flicka. Kanske har jag aldrig lärt känna henne ordentligt.”
- kap. ”Dags att bli gift”; 7, sid. 166.

”Kärlek vid första ögonkastet att vårda hela livet ut fast det var kanske inte till hundra procent sant.”
- kap. Balsamerarens pojke, sid. 171.

”Tack gode Gud, tack gode Gud, tack Gud. Jag svär på att jag aldrig i hela mitt liv kommer att tvivla på dig. Och jag kommer heller aldrig att vilja bestraffa mig själv för att jag är oönskad och oälskad.”
- kap. Balsamerarens pojke, sid. 168.

”En man älskar mig. Jag är en mans hustru. Kommer aldrig mer att vara ensam.”
- kap. Lilla frun, sid. 178.

”Jag kommer aldrig att behöva sälja mig själv. Inte så länge jag är älskad.”
- kap. Lilla frun, sid. 179.

”Och jag var trygg då han var inne i mig.
Och jag önskade att det aldrig, aldrig skulle ta slut.”
- kap. Lilla frun; 2, sid. 181.

”Att vara föremål för manlig åtrå var detsamma som att veta Jag existerar. Uttrycket i ögonen. Erektionen. Trots att man är värdelös är man åtrådd.”
- kap. Lilla frun; 5, sid. 187.

”Den fundamentala sanningen i mitt liv, om det nu var en sanning eller en parodi på sanningen: när en man vill ha en är man trygg.”
- kap. Lilla frun; 5, sid. 187.

”Hon hade inte väntat sig att uppleva nakenheten så här. Det var klumpigt, svettigt och klibbig hud. Det var trångt.”
- kap. Lilla frun; 5, sid. 193.

”Hon behövde så mycket. Han kunde inte andas. Han älskade henne verkligen.”
- kap. Lilla frun; 6, sid. 196.

”Och det värsta är att jag inte tror att hon känner särskilt mycket alls, i själva kroppen. Så som kvinnor ska känna.”
- kap. Lilla frun; 9, sid. 205.

”Som om den som höll i kameran var hennes bästa vän. Eller kanske var det kameran som var hennes vän.”
- kap. Pinuppa 1945, sid. 229.

”För den sanne skådespelaren är varje roll ett tillfälle. Det existerar inga mindre roller.”
- kap. Att hyra, sid. 130.

”att hela tiden intala sig: jag är skådespelerska jag är stolt över att vara skådespelerska för hemligheten med teater är självbehärskning.”
- kap. Kolibri, sid. 250.

”Män åtrår en med själen som endast är tillgänglig genom kroppen.”
- kap. Kolibri, sid. 252.

”Man har ingen självklar användning av skönheten; inte heller fanns det något tydligt kulturellt behov av den. Trots det skulle civilisationen inte kunna klara sig utan den.”
- Vi vantrivs i kulturen – Sigmund Freud.

”Jag skulle tro att jag aldrig trodde jag förtjänade att leva. Leva som andra personer gör. Jag var ständigt tvungen att rättfärdiga mitt liv. Jag måste ha er tillåtelse.”
- kap. Den mörke prinsen, sid. 265.

”Som om hon vore oskuld. I själen.
Som om hon vore okränkbar. I ett kapitalistiskt konsumtionssamhälle där ingen kropp, och ingen själ, är okränkbar.”
- kap. ”Miss Golden Dreams” 1949, sid. 268.

”Jag var inte någon dålig flicka eller något fnask. Ändå ville man gärna uppfatta mig på det sättet. Jag skulle tro att det var för att man inte kunde sälja mig på något annat sätt. Och jag förstod att jag måste säljas. För då skulle jag bli åtrådd och då skulle jag bli älskad.”
- kap. ”Miss Golden Dreams” 1949, sid. 270.

”Hon spelade inte teater. Det var djupare det hon gjorde. Det var grymt, det var alltför hudlöst. Vi fick i första hand lära oss tekniken. Låtsas en känsla, inte vara den som upplevde känslan. Inte vara åskledaren som släpper loss känslorna i världen. Hon skrämde oss och det var svårt att förlåta.”
- kap. Missfoster, sid. 245.

”Jag är bara amerikan. Helt igenom. Egentligen finns det ingenting inom mig.”
- kap. ”Miss Golden Dreams” 1949, sid. 273.

”Så fet hon var; brösten som hon i vanliga fall var så stolt över; låren och skinkorna! Hennes mjuka, gräddvita, flytande nakenhet var som en tredje person i rummet, en tafatt inkräktare.”
- kap. ”Miss Golden Dreams” 1949, sid. 275.

”Hennes problem var inte att hon var en dum blondin, hennes problem var att hon inte var någon blondin och att hon inte var dum.”
- kap. ”Miss Golden Dreams” 1949, sid. 278.

”Den upprättsittande lockande nakenmodellen som drömmande ser på betraktaren, är en inbjudan till sexuell kärlek på modellens villkor: hon är en kvinna som frivilligt lockar den (osynlige, anonyme) mannen. Men den vilande nakenmodellen som ses på kort avstånd, utsträckt på magen, upplevs som fysiskt mindre, mer sårbar i sin nakenhet. Hon skall domineras. Redan hennes skönhet väcker medkänsla. Ett utsatt litet djur, hjälplöst och infångat av kamerans forskande öga. De graciösa kurvorna hos axlar, rygg och lår, hennes svällande skinkor och bröst, den underligt djuriska längtan i hennes upplyfta ansikte, de bleka, sårbara undersidorna hos hennes fötter.”
- kap. ”Miss Golden Dreams” 1949, sid. 281.

”För att han skulle älska mig som en bror. En tvilling.
Med hela sin själ.”
- kap. Älskaren, sid. 285.

”Lät jag henne verkligen försöka en gång till? Visst. Det var fascinerande att se henne. Kanske som att betrakta en sinnessjuk. Hon agerade inte. Hade ingen teknik. Hon sövde ner sig själv och fram steg personer som var hon men ändå inte hon. Man förstår varför sådana människor dras till teatern. För när skådespelaren uppför sin roll vet hon alltid vem hon är. Alla förluster återskänks.”
- kap. Provfilmningen, sid. 292.

”Nu kommer folk att behöva ställen där de kan gömma sig. Mer än någonsin.”
- kap. Födelsen, sid. 295.

”Det var inte någon verklig persons riktiga namn. Men det var den roll jag skulle spela, och jag hoppades kunna spela den så att jag kunde vara stolt.”
- kap. Angela 1950, sid. 296.

”För dig som en prinsessa sa en inre röst till henne. Då kommer du snart att vara en.”
- kap. Angela 1950, sid. 301.

”Kärlek vid första ögonkastet.
Matt av kärlek. Dömd.
Kärlek börjar med ögonen.”
- kap. Angela 1950, sid. 302.

”De var ömsinta mot varandra, som två barn som skadats av brutala lekar. Deras kyssar var långsamma och sökande. De älskade under långa drömlika timmar i tystnad, de visste inte var de befann sig, vilken säng det var, när det hade börjat och när det skulle sluta, eller var. De tryckte sina heta kinder mot varandra i en desperat längtan att bli lugna och se världen genom ett enda ögonpar.”
- kap. Angela 1950, sid. 302.

”Tänk om du misslyckas. Om du misslyckas. Då måste du dö.”
- kap. Angela 1950, sid. 304.

”Om man måste definiera det verkade hon vara en flicka som blivit illa behandlad av män.”
- kap. Det krossade altaret, sid. 331.

”Det var inte jag. Alla de där gångerna. Det var mitt öde. Som när en komet faller ner mot jorden, och tyngdkraften drar i den. Man kan inte stå emot. Man försöker, men man kan inte.”
- kap. Affärsuppgörelsen, sid. 341.

”Tänk vilken tröst vi finner i hjärnans ivriga försök att söka efter mening och motiv.”
- kap. Affärsuppgörelsen, sid. 342.

”Förvandling – det är vad en skådespelarnatur medvetet eller omedvetet letar efter.”
- kap. Nell 1952, sid. 348.

”Jag älskar dig. Jag skulle kunna göra vad som helst för dig. Jag existerar inte, bara Du.”
- kap. Nell 1952, sid. 349.

”Att vara åtrådd är det samma som att vara vacker.”
- kap. Nell 1952, sid. 349.

”Jag ville verkligen döda barnet. Hon höll på att bli alldeles för stor, hon var inget barn längre. Hon höll på att förlora det som gjort henne speciell.”
- kap. Nell 1952; 4, sid. 352.

”När vi kysstes sög jag i mig hans själ som om den varit en tunga. Jag skrattade, den där mannen var så rädd för mig!”
- kap. Nell 1952; 6, sid. 353.

”För galenskap måste bestraffas i en värld där bara det sunda förnuftet får beröm. Det är de alldagligas hämnd mot de begåvade.”
- kap. Nell 1952; 6, sid. 354.

”Ni förstår, om det hade funnits en regissör som hade sagt: Okej, vi tar det här en gång till, då skulle man ju göra det, eller hur? Om och om igen – så många gånger som det krävdes för att det skulle bli perfekt.”
- kap. Räddningen, sid. 373.

”Förtjäna att leva? Du? En sådan sorglig, sjuk kossa. Vilken slyna.”
- kap. Räddningen, sid. 373.

”Hon vill att han ska känna att hon upplever något speciellt. När hon någon enstaka gång har sett en porrfilm har hon alltid skämts, för hon tycker verkligen att flickorna skulle kunna anstränga sig lite mer för att få det att se ut som om det betydde någonting.”
- kap. Räddningen, sid. 378.

”Världens ögon och öron. En dag kommer det att vara din enda tillflyktsort, men inte riktigt ännu.”
- kap. Rose 1953; 3, sid. 388.

”Skådespelaren använder sitt ansikte, sin röst och sin kropp i sitt yrke. Han har inga andra redskap. Hans yrke ligger i honom själv.”
- kap. Rose 1953; 5, sid. 392.

”För att vara 1953 är det en grym sanning: att en kvinna kan vara gift med en man men ändå inte tillhöra honom. Varken hennes kropp eller själv. Att en kvinna kan vara gift med en man och ändå inte älska honom och att hon själv väljer vem hon vill älska med. Att hennes liv tillhör henne, att hon till och med har rätt att kasta bort det.”
- kap. Rose 1953; 7, sid. 395.

”Kanske borde alla kvinnor få sin vilja fram. Vi är trötta på att vara medkännande och förstående. Vi är trötta på att förlåta. Vi är trötta på att vara snälla.”
- kap. Rose 1953; 7, sid. 396.

”Så om jag kunde befria mig, inte från kärlek utan från behovet av kärlek. Så att jag kunde bli kvitt min önskan att dö om jag inte är älskad.”
- kap. Rose 1953; 8, sid. 398.

”Men egentligen känner de mig inte. De kände inte igen mig.”
- kap. Tvillingarna, sid. 404.

”Alla skådespelare är horor.
De vill bara en enda sak: förföra dig.”
- kap. Den före detta idrottsmannen och den blonda skådespelerskan: Träffen, sid. 467.

”En ren själ. I kursen för mimare fick vi höra att kroppen har ett eget språk, ett subtilt musikaliskt språk. Kroppen föregriper talet. Och den lever ofta bortom talet. Vi blev tillsagda att med kroppen gestalta våra innersta jag.”
- kap. Efter bröllopet: Ett bildmontage, sid. 518.

”För att älska en man är inte detsamma som att känna honom, utan det är snarare som att inte känna honom. Och att vara älskad av en man betyder att man har lyckats skapa föremålet för hans kärlek, och det får man därför inte riskera.”
- kap. Efter bröllopet: Ett bildmontage, sid. 521.

”Om man tar doktor Bobs magiska medicin kan man hålla på med vad som helst hur länge som helst. Det är bättre än sex. (Nåja, allt är bättre än sex. Nej, jag bara skojar.)”
- kap. Efter bröllopet: Ett bildmontage, sid. 532.

”Ingen man hade rätt att gifta sig med henne och försöka förändra henne. Som om han genom att säga jag älskar dig också kunde säga jag har rätt att ändra dig.”
- kap. Efter bröllopet: Ett bildmontage, sid. 537.

”Man skänker sitt hjärta till världen för det är allt man har. Och så är det borta.”
- kap. Efter bröllopet: Ett bildmontage, sid. 537.

”Men man kommer inte ihåg sin barndom. Man tror att man gör det, men så är det inte egentligen. Och man kommer inte ens ihåg när man var äldre, tonåring. Många av minnena är drömmar, tror jag. Improvisationer. Man återvänder till sitt förflutna för att förändra det.”
- kap. Efter skilsmässan, sid. 566.

”Och vad är komedi om inte livet sett genom skratt och inte tårar? Vad är komedi om inte konsten att vägra gråta utan skratta istället. Var det alltid sämre att skratta än att gråta? Var komedi alltid sämre än tragedi? Vilken komedi som helst, vilken tragedi som helst?”
- kap. Efter skilsmässan, sid. 567.

”Han hade fel. Jag är inte äcklig. Det här är en komedi.”
- kap. Efter skilsmässan, sid. 568.

”Jag ville inte dö, det var för att trotsa döden. Jag förgiftade inte mig själv. Gud dör om man inte älskar honom, men jag blev inte älskad och jag dog inte.”
- kap. Den drunknande kvinnan, sid. 574.

”Fatta ditt eget beslut, vännen. Om du hatar det liv du lever.”
- kap. Den drunknade kvinnan, sid. 577.

”Hans liv var arbete, för det var bara arbete som gav honom existensberättigande; varje timme av det bidrog till, eller lyckades oftare inte bidra till, slutförandet av hans arbete.”
- kap. Dramatikern och den blonda skådespelerskan: Förförelsen; 9, sid. 568.

”Meningen med teater är att krossa hjärtat. Inte att underhålla. Det är skräpteve och tidningar som underhåller. Syftet med teater är att förändra åskådaren. Om du inte lyckas förändra åskådaren bör du ge upp. Syftet med teater – det var Aristoteles som sa det först, och bäst – är att väcka en djup känsla hos åskådaren och på så sätt åstadkomma en rening av själen.”
- kap. Dramatikern och den blonda skådespelerskan: Förförelsen; 11, sid. 590.

”Dö för den. För din talang. Blotta ditt innersta. Var hård mot dig själv, du klarar av det. Där uppe på scen gäller det liv eller död, mina vänner. Och om det inte är liv eller död är det ingenting.”
- kap. Dramatikern och den blonda skådespelerskan: Förförelsen; 11, sid. 592.

”Och det intryck hon gav, hennes sätt, hennes självkänsla, allt var ungt, nästan barnsligt. Så att världen inte skall göra henne så illa som den annars skulle kunna.”
- kap. Dramatikern och den blonda skådespelerskan: Förförelsen; 14, sid. 602.

”Hon kan bara älska en man som hon föreställer sig är henne överlägsen.”
- kap. Dramatikern och den blonda skådespelerskan: Förförelsen; 17, sid. 615.

”Varför är du här? Vem är du? Hon kunde höra det låga, dämpade skrattet. Hånfullt manligt skratt. Din sorgliga sjuka kossa.”
- kap. Cherie 1956, sid. 655.

”Nu var hon i de dödas rike och hon började sjunka. Själva märgen i hennes ben förvandlades till bly. I detta kalla undervattensrike bebott av gräsliga fiskar.”
- kap. Den (amerikanska) balettflickan 1957, sid. 665.

”Ingen man är hennes jämlike. Hon måste dö.”
- kap. Riket vid havet; 19, sid. 704.

”En skådespelares genialitet. Att kunna frammana energi ur själens oändliga djup. Vi kan inte förstå dig. Därför är det inte underligt att vi fruktar dig. Vi står på en avlägsen strand och sträcker förundrat händerna mot dig.”
- kap. Avskedet, sid. 712.

”Det är omöjligt att känna till de enklaste sanningar. Utom att Döden är lösningen på livets gåta.”
- kap. Sugar Kane 1959, sid. 735.

”En kyss bör göra ont. Jag älskar dina kyssar, de gör ont.”
- kap. Roslyn 1961, sid. 769.

”Just nu skulle det varit en lyx att ha kunnat känna skuld. Att känna sig levande.”
- kap. Specialleverans 3 augusti 1962, sid. 845.

”Att vara rädd för att förlora nån handlar inte om den andra personen utan bara om den egna smärtan.”
- Kap. Ainas söner, sid. 56-57