Citatbomb

Citat ur En dag ska jag berätta om mamma av Karin Thunberg.

”Hemligheter kan inte ropas ut, inte från början. De måste viskas fram tills vi vet inte bara att rösten bär utan också att vi uthärdar det som vi kommer att berätta.”
- kap. Tillbaka till ön, sid. 17.

”I en tid när vi talar öppet om allt, när människor kan sitta i tv och berätta om otrohet och impotens, att de hatar sin svärmor eller tappar greppet om barnen, i denna tid när dörrarna står på vid gavel till våra mest privata rum finns ändå en gräns.
     Den går vid smutsen, det som är äckligt och luktar illa.”
- kap. Tillbaka till ön, sid. 18.

”Det var så hon sa själv, att det kändes som om någonting kröp över hela hennes kropp. Det som kröp var nerverna.
     Hon tyckte vi borde begripa: Den som har nerver som kryper vill självklart vara någon annanstans.”
- kap. Tillbaka till ön, sid. 19.

”Vi får för oss att vår barndom går att spela upp som en film. Som om vi kunde sitta där vuxet tillbakalutade och få en repris inte bara på de stora skeendena utan också på allt som verkade tämligen vardagligt när det inträffade men som vi, med facit i hand, kan se förändrade våra liv. Fick dem att växla in på nya spår.”
- kap. Tillbaka till ön, sid. 19.

”Den människa som bär en djupare sorg hulkar inte i främmande kuddar. Hon lägger ner sitt huvud, ligger där bara. Tills hon måste gå upp igen.”
- kap. Hur ska det gå med oss, allihop?, sid. 36.

”Djupt inne i mammas kropp bodde ett djur. De andades i samma takt, hon och djuret. Långa stunder kunde det sova, så vaknade det och vräkte sig mot hennes magsäck, rev med långa klor upp mot halsen, kröp genom armarna.
     Fyllde henne med illamående och fasa.”
- kap. Hur ska det gå med oss, allihop?, sid. 41-42.

”Den som tappat greppet om sitt liv måste snabbt sluta handen igen om hon inte uthärdar ovissheten. Tror att den bara rymmer hot. Eller åtminstone få möjligheter.”
- kap. Som hav och himmel, sid. 68.

”Den som varit rädd tillräckligt länge kan plötsligt upptäcka att känslan mattas av. Som om kroppen inte orkade vara i ständig försvarsberedskap utan måste få vila. Mildra plågan. Ungefär som man drar ner lågan på en fotogenlampa, skenet finns kvar men det har blivit svagare.
     Eller också är det försvarsmekanismen som slår till. För att uthärda måste vi bygga upp en mur mot det som egentligen är outhärdligt, bara släppa igenom så mycket att vi kan fortsätta sova och arbeta och peta i oss en tallrik kalops eller havregrynsgröt.”
- kap. Kontoristmamman, sid. 76-77.

”När det viktigaste rinner ur våra händer, försvinner utan att vi kan förhindra förlusten, måste vi behärska det som finns kvar. Ta kontrollen.
     Inte spelar det någon roll om det är värdefullt eller rena skräpet, bara vi känner att vi har makten.”
- kap. Mamma dansar, sid. 113.

”En barndom är inte svår att förändra, retroaktivt.
     Det räcker att förskjuta minnets tyngdpunkter, att förstärka det vi vill komma ihåg och förtränga det andra, det som fortfarande smärtar.”
- kap. Mammas nerver, sid. 130.

”En terapeut lärde mig en gång att vi inte ska vara rädda för att rota i det som varit. Inte ens i det mörkaste, svåraste. Kroppen, åtminstone om den är någorlunda psykiskt frisk, är så vist funtad att den bara tar emot det vi klarar för stunden.”
- kap. Mammas nerver, sid. 131.

”Efter ett par dagar i sängen reser hon sig när ångesten är hanterbar igen och kontrollerna tillräckliga och hon fortsätter livet som om ingenting har hänt.”
- kap. Skuggan av mamma, sid. 172.